Markus Larsson: Polarpriset är en komedi

Polarpriset är mest ett roligt skämt.

Att Metallica är ett utmärkt val förändrar inget i sak.

Ska vi få se kungafamiljen headbanga nu?

Ta inte Polarpriset på allvar.

Det är ingen idé.

Resultatet blir djupa och bekymrade rynkor i pannan.

Visst är Metallica ett bättre val än fjolårets pristagare Sting. Sju hundra gånger bättre, till och med.

Inget annat band har lika framgångsrikt lyckats göra en extrem subgenre, progressiv thrash metal, till mainstream.

Efter blockbustern ”The black album” från 1991 skulle bandet till och med kunna kallas folkkära.

Och allt de släppte mellan debuten ”Kill ’em all” och ”... and justice for all” på 80-talet har en orubblig plats i hårdrockens tyngsta Hall Of Fame.

Alla eventuella invändningar borde i det här sammanhanget vara få. Eller så överröstas de av det inledande riffet i ”Master of puppets” som bland annat har skolat flera generationer av livsbejakande luftgitarrister sedan 1986.

Enbart dokumentären ”Some kind of monster”, en våldsamt underhållande blandning av ofrivillig parodi och relationsdrama, motiverar egentligen Polarpriset.

Turordningen på vinnarna är hipp som happ

Men vad hände med Black Sabbath? Eller Motörhead, för den delen? Borde inte de ha fått priset före Metallica?

Se där. Där kom de två första rynkorna i pannan. Att Metallica exempelvis ställer sig före Tony Iommi i kön borde få James Hetfield att skaka förundrat på sitt välansade bockskägg.
Det är naturligtvis helt knäppt. Men Polarprisets turordning verkar sedan länge ha bestämts av en champagnefryntlig knickedick. Den är bara surrealistisk, en absurd konstinstallation.

Naturligtvis känner juryn till Sabbath. Allt annat vore värre än Metallicas horribla samarbete med Lou Reed på albumet ”Lulu”.

Enda förklaringen måste vara att priset endast kan delas ut till artister som orkar masa sig till Stockholm för att skaka den svenska kungens tass.

Men det kan inte ledamöterna i Polarprisets prisnämnd säga offentligt.

Nobelpriset i musik får inte samma klang om man måste kalla det för sitt rätta namn:

Nobelpriset i musik – för artister som tackar ja.

Iallafall en av medlemmarna som orkar masa sig till Stockholm

Tack vare Metallicas trummis Lars Ulrich kommer ceremonin på Konserthuset i Stockholm åtminstone gästas av en bandmedlem. Alltid något.

Framför allt vill man se Carl XVI Gustaf och andra representanter från familjen Majonnäs sitta och digga när Opeth eller In Flames eller Meshuggah hyllar Metallica i brutala versioner av ”Battery”, ”Creeping death”, ”Harvester of sorrow” och ”Seek & destroy”.

Ett adligt headbanger’s ball? Eller bara några små obekväma frackrörelser? Kom igen – det måste bli årets tv.

Arrangörerna kan också välja att inte skrynkla parnassens manschetter för mycket och låta Ane Brun, Anna Ternheim och The Tallest Man On Earth framföra balladen ”Nothing else matters” tillsammans med en symfoniorkester.

Väldigt kul, det med.

Metallica är värdiga pristagare. Kanske kan detta öppna dörren till andra ignorerade uttryck och genrer i framtiden?
Hiphop har fortfarande inte belönats, för att nämna ett litet talande exempel.

Den tunga och allt mer irrelevanta slagsidan åt rockmän bör justeras.

Antingen det eller lägga ner.

Annars skrattar vi snart ihjäl oss.


10 sjukaste ögonblicken i Metallicas karriär

Cliff Burton dog i en buskrasch i Dörarp – 50 unika bilder ur Aftonbladets bildarkiv

Exklusiv intervju med Metallica: ”Vi har inte suttit hemma och kliat oss på pungen”

Lars Ulrich: ”Det finns mindre att gräla om”