The War On Drugs ger nytt liv till gammal rock

Håkan Steen

helskärm

KONSERT The War On Drugs sveper in Annexet i ett lika varmt och generöst som mörkt och spänningsladdat moln av urklassisk amerikansk rock.

Adam Granduciel lyckas dessutom hålla sig alldeles lagom förtjust i sin gitarr hela vägen.

The War On Drugs
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3 000 (utsålt). Längd: 135 minuter. Bäst: ”Red eyes”, ”Living proof” och ”Under the pressure”. Sämst: Verkligen all förståelse men att se crew och någon bandmedlem i munskydd lägger tyvärr viss liten kvardröjande pandemisordin på stämningen.

Philadelphia-bandet The War On Drugs har med sina tre senaste album ”Lost in a dream”, ”A deeper understanding” och fjolårets ”I don’t live here anymore” etablerat sig som ett av det senaste decenniets mest angelägna rockband.

Detta, intressant nog, genom att i princip inte försöka göra något nytt alls.

Styrkan ligger i stället i en sällsynt förmåga att blanda en skickligt doserad longdrink av urtypiska classic rock-namn som Dylan, Springsteen, Petty, Dire Straits och The Waterboys med generösa mängder ödslig elgitarr som extra spets.

Sångaren och låtskrivaren Adam Granduciel skäms inte det minsta för att låna fraseringar från Bruce och Bob, eller för att blåsa upp samma sorts oblygt romantiska bombasmer som Mike Scott.

Han lyckas rentav göra det till en kvalitet i sig, eftersom han är så öppen med sin kärlek till förebilderna. När melodierna dessutom känns så gedigna och texterna ofta är så avväpnande i sin poetiska hudlöshet blir det svårt att göra annat än att låta sig svepas med.

Särskilt som The War On Drugs bäddar in sitt krispiga larm med laser och snyggt motljus och skjuter ut den moderna psykedelian över en lokal med passande hög takhöjd.

Att det här bandet låter precis så välbekant och personligt på samma gång har sannolikt en del att göra med att The War On Drugs under pandemin bara har vuxit i popularitet i Sverige och nu gör hela två sedan länge utsålda konserter på Annexet.

De ser även välbekanta ut. Den här sortens ”direkt ur turnébussängen och upp på scen”-look har en viss sorts amerikanska rockband förvaltat omsorgsfullt ända sedan 70-talet.

En oväntat uppsluppen Granduciel säger att han efterlyser en bra frisör i Stockholm och när han till slut fått ett pannband för att styra upp sitt långa rufs ägnar sångaren en stor del av aftonens mellansnack åt att skämta om Björn Borg och andra legendariska tennisspelare med pannband.

Så har The War On Drugs också en både lång och god relation med vårt land. Inför gamla ”Come to the city” minns Granduciel en Stockholmsspelning på Lilla Hotellbaren för elva år sedan. Eviga livefavoriten ”Red eyes” tillägnas Alice Boman, som gjorde en cover.

Och även om bandledaren gillar sina många gitarrer och de fylligt sprakande toner han lyckas vrida ur dem blir det, till skillnad från vid vissa tidigare besök, aldrig tålamodsprövande övningar för musikbutiksbiträdespojkarna längst fram.

När sexmannabandet med saxofon, pedal steel och ibland hela tre keyboards samtidigt låter nummer som ”Strangest thing” och ”Thinking of a place” rulla iväg i generöst många minuter, eller bryter av med en akustisk oas som ”Living proof”, är det snarare en revitalisering av den gamla rocken som vi upplever.

Jag står rentav och blir lite avundsjuk på er som har biljett till i kväll.

The War On Drugs spelar på Annexet även i kväll, fredag.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik