Stora känslor och humor med Father John Misty
Publicerad 2023-03-01
KONSERT Med klassiska rockmelodier och ett lysande niomannaband dansar Father John Misty briljant mellan blödande uppriktighet och underhållande ironi.
Father John Misty
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Cirka 1 700. Längd: 112 minuter. Bäst: ”Q4” och ”Things it would have been helpful to know before the revolution”. Sämst: Lyxproblem förstås men en hel del favoritlåtar som inte får plats i setet.
Father John Misty är verkligen inte för alla. Det är alltid enklare med artister som antingen är rakt igenom hudlösa och uppriktiga eller helt och hållet lustiga och ironiska.
Med figuren som den forne Fleet Foxes-trummisen Josh Tillman har skapat för sitt konstnärsskap kan han vara både och. Inte sällan vet man heller inte riktigt när han är vad.
För att ytterligare komplicera det för potentiella lyssnare glider han ofta och gärna iväg åt helt nya musikaliska håll.
Nog för att det finns ett slags ständig och tämligen stadig bas i ett koncentrat av 70-talets klassiska singer-songwiterpop. Men på till exempel senaste albumet, fjolårets utmärkta ”Chloë and the next 20th century”, tar han plötsligt flera rejäla steg mot 30- och 40-talens Hollywood, med romantisk croonerjazz (”fake jazz”, som han själv kallar det) och majestätiska blås- och stråkarrangemang. Det är inte alltid helt lätt att avgöra om det handlar om en stilövning från en överbegåvad popkulturjunkie som vill roa sig själv eller pur kärlek för gamla filmevergreens.
Givetvis är det allt det där, det konstanta dansandet på gränsen mellan blödande blottade känslor och supersmart humor, som gör honom så sällsynt intressant och fascinerande.
Nytt sedan den Maryland-bördige sångarens tidigare besök är att hår och skägg har blivit betydligt kortare. I mörk kostym, vit t-shirt och lackskor ser 41-åringen numera mer ut som en föredragshållare i techsvängen än en neohippie med hemadress Laurel Canyon.
Men det är precis lika lätt som någonsin att golvas av hans förmåga att knyta ihop sin spretiga idérikedom till något som känns både naturligt och väldigt välbekant.
De första ord som sjungs på Cirkus är ”The nazis that we hired/For our wedding band/Played your anthem like I wasn’t there/For the father-daughter dance”. Och på den vägen fortsätter det.
Father John Mistys texter har den sortens underhållande absurda, existentiellt klarsynta kvaliteter att de ofta står fint för sig själva, även utan musik. Historier om allt ifrån kvartalsrapporter till mörka kärleksrelationer drivna av självhat.
Så när Tillman adderar sin sällan banbrytande men alltid gedigna melodikänsla och släpper loss ett tungt, drivet niomannaband med blås, elpiano och tjutande gitarrer blir kombinationen av classic rock-ballader och samtidshistorier i en sprucken skrattspegel den sorts musik som fansen älskar ner till varje tungt drivande stavelse.
Det skulle kunna vara ett uttryck som kräver viss livserfarenhet och referenskoll för att uppskatta fullt ut men längst fram i kväll står några väldigt unga killar och diggar så hängivet att Tillman måste gå fram och hälsa på dem.
Vi får ett välkomponerat set med låtar från alla fem albumen och underhållande mellansnack om när sångaren gjorde ”Mr Tillman” i ”Skavlan” med kompisarna i Amason. När han frågar om någon i publiken nyligen har förlorat något husdjur tillägnas ”Goodbye Mr Blue” den bortgångna guldfisken Goldie.
Vad mer kan man egentligen begära av rocken en tisdag i slutet av februari 2023?
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik