Albin Lee Meldau har svårt att engagera
Publicerad 2020-06-12
ALBUM Alls inga fel på intentionerna men Albin Lee Meldaus första album på svenska lägger inte till så mycket nytt.
Albin Lee Meldau
På svenska
Mayfly/Sony
POP När Albin Lee Meldau växlar över till svenska är det främst för att berätta den mörka historien om sitt mångåriga drogmissbruk, och hur han tog sig ur det.
Det är givetvis ett minst sagt angeläget ämne att skriva om, och Meldau gör det både naket och imponerande ärligt.
Tyvärr lyckas han ändå sällan engagera på djupet, och det har förmodligen framför allt med själva tilltalet och en lite begränsad musikalisk palett att göra. Den småkufige trubaduren från Majorna må namndroppa 2Pac och citera Latin Kings men bortsett från det låter det inte som att han har tagit in några nya influenser sedan Toni Holgersson släppte sitt tredje album 1991. Vilket är lite speciellt med tanke på att Meldau föddes bara tre år tidigare.
Det här är i stället till stora delar urtypisk göteborgsprogg. Nationalteaterns ”Livet är en fest” ligger som ett mjukgroovigt brajmoln över flera av låtarna. I ”Samma skit” levererar en Ulf Dageby-fraserande röst rader som ”gult blev brunt och Annie är sinnessjuk/och vi har vårt sätt att slopa vår arbetsrätt” och ”kom sup med mig, Björklund”.
Vän av ordning kan invända att även någon som Håkan Hellström har firat stora triumfer genom att hämta åtskilliga skopor inspiration från just Nationalteatern-hållet. Skillnaden är att Håkan alltid lyckas sätta sin egen unika prägel på det mesta han ger sig på och framför allt ständigt har skytt all form av högstämdhet och plakatmålande i lyriken.
Meldau står och trampar i ungefär samma Cornelis-mylla som otaliga svenska rockpoeter genom decennierna utan att speciellt mycket nytt blir förmedlat. Den rättframma sexskildringen i ”Kom för mig” är kanske inte i första hand skriven för att vara ”vacker” men låter heller inte speciellt laddad, på något sätt.
Andra halvan av albumet, det som släpptes i dag (del ett kom i maj), är mer introspektivt och hittar mer rätt. I vemodspoppiga ”Brister” eller den suggestiva balladen ”Under jord” plockar Meldau fram sin kanske största tillgång: den fylliga soulrösten. Men även den vokala kapaciteten känns ofta lite underutnyttjad.
Produktionen är varm och levande och det är verkligen inte viljan eller glöden som sviktar här. Ingen behöver tvivla på att detta var tio viktiga låtar för Meldau att få ur sig.
Med lite öppnare ögon mot nutiden och några fler delar av dramat placerade mellan raderna tror jag rent av att det hade kunnat bli riktigt bra, med tanke på kraften i ämnet.
BÄSTA SPÅR: ”Brister”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik