The War On Drugs behåller magin

Uppdaterad 2022-11-16 | Publicerad 2021-10-29

Adam Granduciel i The War On Drugs. Det är svårt att i dag hitta bättre americana än nya skivan ”I don’t live here anymore”.

ALBUM De drömskt vackra låtarna är en sak.

Men musiken har en förundran för vad musik kan vara och betyda som gör gruppen ovärderlig.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
The War On Drugs
I don’t live here anymore
Warner

ROCK Sångaren och gitarristen Adam Granduciel älskar sin idol så mycket att han döpte sin son till Bruce.

Om det förnamnet inte säger någonting kanske efternamnet Springsteen säger lite mer.

Det behöver inte skrämma bort någon från The War On Drugs. De kommer från Philadelphia i USA. Och många fler än du tror vet redan att gruppen är förälskade i några av rockens mest kända pappanamn: Bruce Springsteen, Bob Dylan och Neil Young.

Jag kan faktiskt inte tänka mig nåt mer ohippt i hela världen. Nej, det går inte.

Det funkar inte heller att föreställa sig ett band som, till skillnad från sina förebilder, är sämre anpassade för att stå på en scen. Jag vet, för att jag har sett det själv.

Den ena gången var en en långsam söndag på Medborgarhuset i Stockholm och den andra var en solig eftermiddag på Way Out West i Göteborg.

Båda gångerna var en benhinneinflammation. Det var faktiskt tristare än att se Paul Weller live på 10-talet. Jag önskade att någon gick upp på scenen med en tång och klippte av Granduciels gitarrsladd. Ingen kan skinka på en gitarr lika mycket utan att instrumentet förvandlas till en ost.

På skiva finns det få amerikanska band som förtjänar att nämnas i samma mening som The War On Drugs, åtminstone inte sedan My Morning Jacket slutade att skriva låtar som ”Wonderful (the way I feel)”.

I det makalösa titelspåret sjunger Adam Granduciel om hur han dansar till Dylans ”Desolation row”, hur fan det nu går till? Merparten av ”I don’t live here anymore” bygger i själva verket på bitar som förebilderna aldrig skulle gå i närheten av.

Adams version av blyg och ambient americana vilar alltid bädd av synthpop och några av 80-talets mest kommersiella hits , själva motsatsen till allt som flanellrocken en gång stod för.

Introt till singeln ”Change” låter som inledningen av ”Betty Davis eyes” med Kim Carnes. Den fullständigt underbara ”I don’t wanna wait” måste vara inspirerad av Phil Collins ”In the air tonight”. Andra låtar är Heart på 80-talet och Def Leppards ”Hysteria”, eller något annat med mycket luft mellan instrumenten.

Att ”I don’t live here anymore” skulle vara bättre än förra albumet ”A deeper understanding” är inte ens en diskussion. Tror någon att en låt som ”Thinking about a place” händer en gång till? Det som skulle vara som att Daft Punk gjorde comeback och överträffade ”Random access memories”.

Tack, men det går inte.

Däremot tröttnar jag aldrig på gruppens förmåga att skriva lite för omfattande och svävande låtar, där sången kommer in lite för sent, och där alla intron och outron är lite för långa för tidsandan. Eller att pianot alltid, alltid, alltid målar upp lika storslagna bilder av ett yttre eller inre landskap som Dire Straits på albumen ”Making movies” och ”Love over gold”.

Precis där hittar gruppen något som inte går att mäta, som inte passar in på en spellista någonstans. Jag tror att det är anledningen till att The War On Drugs snart spelar på ett utsålt Madison Square Garden i New York.

Det går att stanna kvar i gitarren som kapar låten ”Living proof” rakt av. Jag vet, det är lockande. Men avslutande ”Occasional rain” är ännu bättre.

Gång på gång kommer jag på mig själv att inte lyssna på Adam Granduciels röst och texter. Precis som Michael Stipe i de bästa låtarna med REM blir rösten bara ett instrument som försöker fånga en känsla av sorg och hopp.

Slutet av ”Occasional rain” har, för att återvända till början av recensionen, samma optimism som Springsteen, den där svårslagna känslan av att inget är klart, inget behöver vara färdigt, allt fortfarande är möjligt, hur mörkt och ensamt det än är.

På det viset liknar låten den oöverträffade tv-serien ”Halt and catch fire”. Eller den sista serierutan där Kalle och Hobbe sätter sig på en kälke, tar sats och skriker ”Let’s go exploring!”

Det finaste med The War On Drugs är att de kan få lyssnaren att dela samma förundran för musik, att det och inget annat kan vara slutet av regnbågen.

BÄSTA SPÅR: ”Living proof”, ”I don’t wanna wait”, ”Change”, ”Occasional rain”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik