LISTAN: Ikoniska bilder från Bowies bästa tid
Varje fredag turas musikredaktionens medarbetare om att dela med sig av åsikter, tips och nyheter.
Den här veckan ser Håkan Steen en fin utställning med klassiska David Bowie-bilder och gläds åt ypperlig ny musik med Bob Hund och Boygenius.
1. Magnifika Bowie-bilder
Inte första gången jag skriver om David Bowie på den här sidan men sedan förra fredagen och fram till 13 augusti visas utställningen ”Bowie by Sukita – from London to Japan” på Kulturhuset i Stockholm, och den måste ni faktiskt se om ni kan.
Den japanske fotografen Masayoshi Sukita mötte Bowie när Ziggy Stardust-febern exploderade i London 1972. Tack vare sångarens stora vurm för japansk kultur och estetik fick Sukita chansen att fotografera några av de mest ikoniska Ziggy-bilderna.
Sedan fortsatte han att plåta Bowie under 40 års tid.
Mest klassisk är sessionen för det legendariska omslaget till 1977 år album ”’Heroes’”, som vi får se i sin helhet inklusive kontaktkartan med omslagsbilden markerad i tusch. Men det som kanske berör mest är en serie från 1980 där Bowie åker tunnelbana och går på japanska gator som en alldeles vanlig man.
Sukitas bilder är lika rena och klara som artistens vision, samtidigt som de får Bowie att kännas väldigt mänsklig.
Utställningen rymmer även Sukitas bilder av bland andra Iggy Pop och Marc Bolan. Curatorn Maria Patomella och hennes team ramar in rummet i japansk stil och suggestivt Ziggy-rött och adderar ett litet bibliotek med Bowies favoritböcker. Dessutom visar Kulturhuset under utställningsperioden dokumentären ”Sukita – the shoot must go on” samt Bowie-filmerna ”Ziggy Stardust and the Spiders from Mars”, ”The hunger”, ”Labyrinth” och ”Moonage daydream”.
2. Dröm och overklighet med Bob Hund
Tre overkligt korta decennier efter genombrottspelningen på Hultsfredsfestivalens dansbanescen är Bob Hund fortfarande ett av landets mest relevanta och hårdast jobbande rockband. I fredags kom ”Drömmen är en råvara”, första sexspårshalvan av ett nytt album där de gör kufiga Lovin’ Spoonful-referenser, tolkar Stooges och sjunger om lyckokakor med otydligt budskap. Bästa låten är ”Stark som en hare”, med en för bandet ny, närmast folkpoppig sida. Albumets andra halva, ”Verkligheten är en raffinerad produkt”, släpps framåt sommaren.
3. Boygenius återvänder
I tiotalets revitaliserande indievåg av 90-talsfödda singer-songwriters lyste få namn klarare än Phoebe Bridgers, Lucy Dacus och Julen Baker. Deras gemensamma sexspårs-ep under namnet Boygenius vibrerade av så mycket melakolisk kemi att jag utnämnde plattan till 2018 års bästa. Bridgers är numera stjärna på riktigt men det var ändå hon som initierade en fortsättning på Boygenius. Fullängdsdebuten ”The record” släpps 31 mars, i full supergruppstil: stort skivbolag satsar och coverstory i Rolling Stone med referens till tidningens mest klassiska Nirvana-omslag. De tre redan släppta låtarna, särskilt Bridgers ”Emily I’m sorry” – sänker knappast förväntningarna.
4. Tack för allt, Barrett Strong
”Norman Whitfield and Barrett Strong/Are here to make everything right that's wrong” sjöng Billy Bragg i ”Levi Stubbs’ tears”, en 80-talslåt om att se få utvägar men finna tröst i klassisk soulmusik. I söndags kom nyheten att Barrett Strong har lämnat oss, 81 år gammal. Det var han som fick en hit med ”Money (that’s what I want)”, låten som sparkade igång skivbolagsssuccén Motown 1959. Men framför allt blev han och låtskrivarpartnern Whitfield odödliga för de inte sällan politiskt laddade hits de skrev åt andra i skarven mellan 60- och 70-tal. Marvin Gayes ”I heard it through the grapevine”, Temptations ”Ball of confusion” och Edwin Starrs ”War” är samtliga Whitfield/Strong-original.
5. Fight the power!
Och på tal om politiskt laddad soul: det var ur det klimat som födde ”Ball of confusion” och ”War” hiphopen fick kraft att börja växa fram i 70-talets gryning. Just detta skildras i ”Fight the power: how hiphop changed the world”, en omfattande ny dokumentär i fyra delar med Chuck D från Public Enemy som exekutiv producent och berättare. Jag har inte sett den ännu men blir minst sagt peppad när jag läser att första avsnittet knappt innehåller någon musik. Det indikerar att serien är grundlig i sin ambition: att reda ut de sociala och kulturella faktorer som skapade grogrund för hiphop, och hur hiphop senare lyckades förändra dem.
Fem låtar: sparsmakade mästare återvänder
”NOTHING LEFT TO LOSE”
Everything But The Girl
21 april kommer ”Fuse”, första gemensamma albumet från Tracey Thorn och Ben Watt på nästan 24 år. Första singeln glider sömlöst in i samtiden som om ingenting har hänt. Vågar vi hoppas på spelningar också? Klockren Way Out West-bokning i så fall.
”HAIL MARY”
Skott
Osäker på vad jag tycker om titeln på kommande albumet ”Roses N’ Guns” (släpps 3 mars) men den här balladen går inte att skoja bort. Skott har skördat framgångar med låtar i tv-serier och på Tiktok så hög tid nu att musiken även börjar flyga helt av egen kraft.
”BLOOD AND BUTTER”
Caroline Polachek
Hon har kallats en Kate Bush för Generation Z men det behövs betydligt fler ord för att fånga den här säregna New York-konstnären. Albumet ”Desire, I want to turn into you” kommer om två veckor men fem av låtarna finns ute redan nu.
”RADIO”
Margo Price feat. Sharon Van Etten
Att ”Strays” skulle bli årets första stora album kom kanske inte som någon jätteskräll. Den sortens sångare och låtskrivare är Margo Price numera. Lite extra fint blir det när hon bjuder fram en annan av vår tids mest begåvade till micken.
”WORKIN’ ON A WORLD”
Iris DeMent
Hon stressar knappast fram sina album men varje gång som Iris DeMent ger ut något är det värt att lyssna. ”I’m workin’ on a world I may never see” sjunger 62-åringen i titellåten till nya albumet, som lär vara en skiva om klimatkris och vår tids sociala utmaningar.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik