”Jag är bättre på att skriva än att hjälpa”

Annika Norlin om de grusade psykologdrömmarna, livsråden på nya albumet och varför hon inte turnerar

Publicerad 2022-01-21

I dag släpper Annika Norlin sitt nya album. Tiden i Stockholm är något av ett tema. ”Helt plötsligt hade jag tid att börja tänka på andra saker än vanligt. Jag brukar alltid vara så himla mycket ”framåt, framåt” men nu började jag drömma bakåt.

Efter 17 framgångsrika år som Hello Saferide och Säkert! är det först nu som Annika Norlin väljer att släppa ett album under eget namn.

Men hon tycker alltjämt att det är läskigt att inte kunna gömma sig bakom ett alias.

– Jag ville först hitta ett tredje namn men folk i min närhet övertygade mig om att det här är konstigt nog som det är.

Annika Norlin har gjort totalt sex tämligen unisont hyllade album med sina två projekt Hello Saferide och Säkert!, spelat på de största festivalscenerna, fått otaliga priser och sommarpratat två gånger. För två år sedan debuterade hon som skönlitterär författare. Den här våren gör hon en serie spelningar med symfoniorkestrar runt om i landet. Och i dag släpps alltså ”Mentor”, hennes första album som Annika Norlin.

Ändå sitter hon i en eftermiddagsstilla hotellrestaurang i Stockholm, där hon stannat till på väg från hemmet i Umeå till en konsert i Norrköping, och förklarar att hon inte riktigt greppar att det här är hennes liv.

– Jag tycker fortfarande att det känns väldigt chockartat att jag blev artist (skratt). Fram till för bara några år sedan hade jag nog en bild av att jag alltid skulle göra två saker.

Anpassar sig inte

Det var inte minst därför som hon valde att sätta karriären på paus ett tag för att utbilda sig till psykolog.

– Det är så oerhört många i den här branschen som känner att det bara är på scen som de är lugna, och då blir det ju tydligt att det är det man ska jobba med. För mig är det alltid ”nu vill jag verkligen göra den här skivan”, och så gör jag det. Men jag tror aldrig att jag kommer att kunna leva på den, helt ärligt, och det tänker jag är en bra grej. För annars hade jag nog anpassat mig mycket mer. Inte som nu gjort en skiva på både svenska och engelska, till exempel.

Artisteri fanns heller inte alls i ursprungsplanen. Annika började som nöjesjournalist hemma i Östersund. I 00-talets gryning jobbade vi båda för Aftonbladets fredagsbilaga Puls, där Annika gjorde intervjuer och formulerade skarpsynta spaningar om popkultur på en egen plocksida.

Få visste då att hon redan hade över hundra låtar på lager. Samtidigt kom det inte som en total överraskning när en låt spelad på en fest ledde till medverkan på en samlingsskiva och därifrån vidare till debutalbumet ”Introducing Hello Saferide” 2005.

På något vis kändes det naturligt att en ordbegåvning av Annikas sällsynta sort även kunde leverera smarta, bitterljuva, omedelbara popsånger som ”Get sick soon” och ”My best friend”.

”Drömmer bakåt”

Tiden i Stockholm är också något av ett tema på nya albumet, i låtar som ”Pengar”, ”Avtryck” och inte minst ”Vita frun”, där Annika sjunger till sitt yngre jag: ”Allting som jag skördade är frukter som du planterade åt mig”.

Att de tankarna kom nu beror delvis på pandemin.

– Helt plötsligt hade jag tid att börja tänka på andra saker än vanligt. Jag brukar alltid vara så himla mycket ”framåt, framåt” men nu började jag drömma bakåt. Man kan tycka en sak om en tid när man lever i den. Sedan när man tittar tillbaka ser man saker som man inte såg då. Det var väldigt kul och spännande att flytta hit och jobba på Aftonbladet och andra ställen, men jag hyrde alltid i andra hand två månader i taget, jag hade bara korta vikariat, ibland hade jag ingen partner. Och så skulle jag liksom försöka passa in på de här olika platserna. Det var nog samma för alla jag kände, så därför tänkte jag inte så mycket på det då, men i dag fattar jag inte hur jag orkade hålla på så länge utan någon ram.

”Svårare i dag”

Tror du att du hade hamnat i artisteriet om du inte kommit till Stockholm och blivit journalist?

– Jag har mycket svårt att se det. Fast jag vet inte. Jag tänker att det var en tid som passade för den sortens twee-indiepop som jag höll på med. Nu är det väldigt stora röster som är inne. Det skulle nog vara mycket svårare att komma in i dag och känna att jag kunde ha något att säga mellan Sarah Klang och Adele (skratt).

Annika Norlin hoppade av psykologlinjen när hon insåg att det inte gick att kombinera med musiken. ”Jag kom fram till att jag nog var bättre på att skriva om människor än att faktiskt hjälpa dem.”

Efter tre och ett halvt av fem år på psykologlinjen insåg Annika att det trots allt inte gick att göra två saker samtidigt och hoppade av.

Intresserad av människor

– Jag kände kanske också att jag inte var någon jättebra psykolog jämfört med några av mina klasskompisar. Jag kom fram till att jag nog var bättre på att skriva om människor än att faktiskt hjälpa dem, tror jag.

Vad fick du ut av utbildningen?

– Jag blev ännu mer intresserad av människor. Eftersom jag kommer från norr och har en sån här Luther-personlighet tror jag alltid att det finaste är att hjälpa folk. Jag tror att jag kände en liten sorg över att jag inte blev en som jobbar med sånt. Men jag vill samtidigt gärna tro att jag kan göra musik som ska kunna hjälpa någon.

Titellåten på nya skivan heter ”Mentor”, delvis av den anledningen. Den består av en serie livsråd skriven till alla lyssnare som hör av sig till Annika.

En annan låt som griper tag är ”Woods”, vars tema går att se som ett slags fortsättning på hennes uppmärksammade sommarprat om pms.

– En anledning till att jag gjorde ett sommarprat om hormoner var att jag aldrig kunde skriva musik om det. Men nu känner jag att jag faktiskt har lyckats. För mig är pms och ångest sammankopplat, och jag ville beskriva i ord hur det känns. Att man går i en skog och slår huvudet i väggar och liksom känner ett sånt självhat. Jag tycker mycket om den texten.

Vill skriva humor

Är du en lättkrisande person?

– Jag är väldigt oroligt lagd men också en väldigt googlande person, så jag har nära till att försöka hitta lösningar. Sedan har jag alltid min ständiga vän skrivandet, så jag tror absolut inte att jag är värre än någon annan egentligen.

Tänk dig att dra igång ett bröllop 40 gånger per år. Så tycker jag att det är att åka ut och spela.

Efter hyllningarna av novellsamlingen ”Jag ser allt du gör” verkar Annika slutligen ändå ha landat i att det faktiskt är artist och skribent hon är. Planer finns på en ny bok, även om det säkert kan ta ”sju till tio år”.

– Jag har egentligen inte någon tydlig bild av vad jag vill göra. Däremot har jag liksom tagit sikte på en person vars skrivkarriär jag inspireras av, och det är Beppe Wolgers. Han kunde skriva i stort sett vad som helst - musik, böcker, poesi, tv - och allt hade en genomgående ton som var hans egen. En grej jag alltid har velat göra är att skriva humor, och gärna något för tv.

Ingen vanlig turné

Förutom de här konserterna med symfoniorkester, blir det en ”vanlig” turné också?

– Nej. Jag märkte att jag drog mig lite för att göra en ny skiva eftersom hela upplägget med att följa upp den med en turné är en oerhört stor apparat. Tänk dig att dra igång ett bröllop 40 gånger per år. Så tycker jag att det är att åka ut och spela (skratt). Så hur kul det än är blir det inga spelningar på den här skivan.

På det stora hela, känner du att du är där du vill vara i livet och karriären?

– Ja. Om jag får slå mig själv på axeln tycker jag att jag har hittat en perfekt plats där jag får göra det jag vill, men jag är liksom ingen kändis. Kanske för att jag aldrig har haft någon hit, även om det har gått bra för min musik. Så jag måste fortsätta att inte få någon stor hit (skratt).


Fem bilder ur karriären

Backstage på Herrgårn i Linköping som Hello Saferide 2005
”Det här är min gamla Myspace-bild. Jag var ganska tidig med att lägga upp låtar på Myspace. Det var ju värsta grejen då, nästan chockartat. Jag fick åka till USA och spela på ett jättestort skivbolag för att det var någon vd:s son som hade hört mig på på Myspace.”

Första spelningen under namnet Annika Norlin på Way Out West 2014
”Bland de sjukaste spelningar jag har gjort och ett exempel på hur jag kan överarbeta allt. En massa publik på scenen, medlemmarna från bägge mina band och Jens Lekman som gäst. Jag tänkte att folk kanske skulle bli frustrerade om de inte hörde texterna, så jag lade upp dem på en skärm i bakgrunden. Det jag inte hade räknat med var att det blev karaoke, publiken stod och sjöng mina låtar. Jag kände mig så jävla genomälskad.”

”Jills veranda” i Nashville 2015
”Där lärde jag mig vilken sorts artist jag inte är, och det är en som är för stel för att vara med i sådana program. Inget ont om ’Jills veranda’ men det är många tv-program som bygger på att man ska komma dit och vara spontan och reagera på saker. Jag är inte sådan. Ju fler nya saker som händer desto mer introvert blir jag. Men det var väldigt kul att vara där, jag är ju en countryälskare i hjärtat och tycker att jag egentligen skriver countrylåtar.”

First Aid Kits Leonard Cohen-föreställning på Dramaten 2017, där Annika sjöng ”Hallelujah”
”Jag blir ofta irriterad när folk sjunger ’Hallelujah’, för det har blivit en sådan låt som stora sångare tar sig an och sätter sången i fokus, som att texten bara är random-ord. Men texten är så oerhörd, man kan inte gå förbi den. Så jag ville göra min version så liten och… ocool som möjligt. Det var dessutom så jag kände mig då, för jag hade jobbat så himla mycket. Man ser på videoklippet att jag börjar grina.”

Pressbild för ep:n ”Arktiska oceanen” 2018
”Den här är tog Elin Berge, som är en fotografkompis i Umeå. Två av låtarna på den ep:n handlar om klimatet och jag tycker att hon fångade det väldigt fint med den här kransen som är lite slokande. Fast det var ganska många som missuppfattade och trodde att jag skulle sommarprata (skratt).”