Arctic Monkeys gör det underbart svårt för sig

Per Magnusson

helskärm

KONSERT Med en popmusik som kunde vara hämtad från farfars tid tänder Arctic Monkeys tiotusentals telefoner och tonårshjärtan.

Det är en fascinerande och upplyftande syn.

Arctic Monkeys
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 14 400 (utsålt). Längd: En timme och 39 minuter. Bäst: ”There’d better be a mirrorball”. Sämst: Som old school-entusiast hade jag gärna hört mer från debuten. Fråga: Jag menar kom igen, åtminstone en ”When the sun goes down”?

2004 åkte jag över sundet för att se Franz Ferdinand i Köpenhamn. Men egentligen var jag mer intresserad av förbandet. Jag hade läst om ”Myspace-fenomenet” i oerhört tidsenliga magasinet Vice. På scen stod fyra minderåriga brittiska fotbollskillar i träningsoverallsjacka och förde ett jäkla oväsen.

Om någon hade sagt att Arctic Monkeys nästan två decennier senare skulle sälja ut samma arena som Oasis på krönet av karriären hade jag bara fnyst åt dem. Men parallellt med att mina cd-skivor med Arctic Monkeys förpassats till flyttkartonger längst uppe på vinden har rykten börjat florera om att mina vänners döttrar har ett nytt favoritband från Sheffield.

Så, hur har Arctic Monkeys lyckats överleva när deras brittiska nollnolltalskollegor har 1) fallit i glömska eller 2) reducerats till sporadiska jubileumsturnéer?

Den här kyliga aprilkvällen i Stockholm ska ge några svar.

I publiken finns allt från grånande britter i duffel till unga tjejer i Converse. Jag blir barnsligt glad av att se en knökfull Glob göra synkroniserade rörelser till Electric Light Orchestras ”Last train to London”.

Strax därefter gör Alex Turner entré i uppknäppt skjorta, scarves och – detta är viktigt – solglasögon inomhus. Turners rockstjärnepersona är en ö i samtiden. På hans tv pågår alltid en fransk noir-film, från askfatet brinner en cigarrett.

Siluetten av Turners kostym och yviga frisyr för tankarna till den excentriske popposören. En Scott Walker eller en Jacques Dutronc. Med små medel; en självsäker fot på monitorn, en intensiv blick över publiken, har han arenan i sin hand från första stund.

I kväll rullar Arctic Monkeys ut hela sin karriär. Från debutens ettriga garagepubrock via tiotalets hopplösa riffande till den eleganta popmusiken på senaste albumet ”The car”.

Det är imponerande att Turner med en så brådmogen bit som ”Don’t sit down ’cause I’ve moved your chair” kan få tusentals tonåringar att skrika ut sin lycka. Fascinerande att se croonern diktera ett hav av telefoner i ”Why’d you only call me when you’re high?”, som en Jarvis Cocker för andra sidan millennieskiftet.

”Excellent, thank you”, tackar han torrt.

Arctic Monkeys är ett väldigt brittiskt fenomen.

”Star treatmeant” från underbara irrfärden ”Tranquility base hotel & casino” ekar av David Bowie. Turner använder hela scenen och hela sitt vokala register som bara vuxit och utvecklats med åren.

Sju album in i karriären har bandet så många kort att spela ut. När stämningen blir väl dimmig får vi en tämligen konventionell popstänkare som ”Fluorescent adolescent”. Och det går knappast att ta miste på att sexton år gamla ”505” nyligen blev en hit på Tiktok. Allsången är bedövande.

Fanskaran är så hängiven att bandet kan slänga in ”Big ideas”, ett albumspår från senaste skivan, som extranummer. En cinematisk ballad som hämtad från Scott Walkers tidiga solokarriär.

Till och med när gruppen till slut fyrar av genombrottshiten ”I bet you look good on the dancefloor” sjunger Turner den med en lätt bedagad distans, som för att markera att han inte längre är där.

Någonstans i nya ”There’d better be a mirrorball”, som för tankarna till Sheffield-kollegorna Pulps mästerverk ”This is hardcore”, slår det mig vad jag allra mest uppskattar med Arctic Monkeys 2023. Hur de verkligen inte gör det lätt för sig. Med en fåordig mopsighet vägrar de, på alla plan, att underskatta sina fans. Just därför tror jag att de är så älskade.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik