Myrkur är en urkraft utöver det vanliga
Uppdaterad 2020-04-02 | Publicerad 2020-03-27
ALBUM Myrkur fortsätter att förtrolla med änglalik sång och ändlös talang.
Även när hon helhjärtat hänger sig åt folkmusiken.
Myrkur
Folkesange
Relapse
FOLKMUSIK En skitstorm utan dess like följde när stora delar av hårdrockvärlden fick reda på att en dansk kvinna vid namn Amalie Bruun stod bakom black metal-akten Myrkur.
Mordhot, orättvisa anklagelser och skrupelfria nättroll blev dessvärre vardagsmat för den danska multiinstrumentalisten och sångerskan.
Men inget ont som inte för något gott med sig.
På 2017 års ”Mareridt”, där danskan bland annat synade sina mardrömmar och sin sömnparalys i sömmarna, träffade kombinationen av black metal och folkmusik hisnande höjder.
Och i dag är Myrkur en av den samtida extrem metal-scenens starkaste och största röster.
Att Bruun vid något tillfälle skulle lägga dubbelkaggar, tremoloriff och hårresande skrik åt sidan och helt hänge sig åt folkmusiken var egentligen bara en tidsfråga.
Passionen till piano, nyckelharpa, kulning och obskyra stränginstrument som lyra och mandola styr innehållet på ”Folkesange”. En skiva som samlar folkvisor från Skandinaviens alla hörn såväl som nyskrivna låtar om nordisk mytologi, naturen, kvinnlighet och romantik.
Bruun går också i folkmusikern Joan Baez fotspår med en ljuvlig version av den skotska folkballaden ”House Carpenter”.
Helheten är tårdrypande vacker.
Redan under öppningsspåret ”Ella” är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Likt en älva med änglalik röst borrar sig Bruun in i hjärtat. Det är inte svårt att föreställa sig hur hon i soluppgången dansar över en äng med en böljande dimslöja som smeker det morgondaggiga gräset.
Även rytmiska ”Fager som en ros” och romantiska ”Reiar” gör att ansenliga mängder snor samlas i näsborrarna medan gråten stockar sig i halsen.
Stämningen är för det mesta lugn, men skivan känns långt ifrån långrandig.
Sköna stunder som omfamnar och näst intill vaggar en till sömns eskalerar ibland till eggande klimax när Bruun vrider upp intensiteten och sitt röstregister till max.
I det vackra och finstämda ryms dessutom känslor av fara och melankoli.
Det Myrkur gör på ”Folkesange” är unikt inom metalkretsar, men inte helt nytt. Band som Ulver och Winterfylleth har tidigare öppnat upp dörrarna för folkmusik i akustisk tappning.
”Folkesange” är dock musikaliskt överlägset det mesta inom den snäva subgenren.
Amalie Bruuns kompromisslöshet, mod och talang (hon spelar majoriteten av alla instrument på plattan) lär fortfarande få trångsynta metalheads att skita i skinnbrallan.
BÄSTA SPÅR: ”Ella”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik