The Weeknd slösar med sin potential

Uppdaterad 2022-01-21 | Publicerad 2022-01-12

”Dawn FM” är ett löst konceptalbum där The Weeknds granne Jim Carrey agerar radioröst.

ALBUM Personalen bakom The Weeknds femte album är ett enda stort ”Hela Sverige bakar”.

Musiken är skickligt utförd, men hjärtat hörs bara undantagsvis.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
The Weeknd
Dawn FM
XO/Universal

POP Det är lätt att glömma, men när Abel Tesfaye presenterade sitt The Weeknd för världen gjorde han det som tidsenligt suddig Youtube-artist. Bakom bokstäverna ”XO” gömde sig släpigt förrädiska soulhymner. The Weeknds tre första mixtapes banade, tillsammans med Drake och Frank Ocean, väg för en friare r’n’b som kom att dominera 10-talet.

Sedan dess har The Weeknd följt varje skylt mot en bredare motorväg. Via samarbeten med svenska producenter, 80-talsnostalgi och slicka kostymer nådde han i februari i fjol den gränslösa popstjärnans slutdestination: Super Bowls halvtidsshow.

Personalen bakom femte albumet är alltjämt ett enda stort ”Hela Sverige bakar”. På ”Dawn FM” samarbetar The Weeknd med både Max Martin och Swedish House Mafia. Tillsammans skapar de en fullfjädrad bilförsäljardisco. Skickligt utförd – men märkligt tom.

Historien programleds framåt av den kanadensiska sångarens landsman och granne Jim Carrey på en fiktiv radiostation. De sexton spåren följer en vagt existentiell och hårt hedonistisk tråd. Det är kända The Weeknd-vatten. I Tesfayes romantiskt dysfunktionella värld är raden ”I know you won’t let me OD” självklar som ömhetsbevis. Men det som i begynnelsen tedde sig kittlande framstår i dag som mekaniskt. Det vore spännande att höra vad 32-åringen har på sin lyra bortom klubbande, liggande, knarkande.

Nu saknar ”Dawn FM” inte försiktiga utropstecken. ”Gasoline” eldar vidare på The Weeknds vurm för 80-talet, men han sjunger den med en egendomligt brittisk accent som får den att påminna om ett Joy Division för Generation Z. Tyler, the Creator lånar ut lyxlirarsoulen från sitt senaste album på ”Here we go… again” samtidigt som delar av The Beach Boys med familj körar.

När musikens hjärta hörs på riktigt i balladen ”Out of time” blir man nästan bländad, som av plötslig januarisol. Låten skiner av Michael Jacksons ”Off the wall”-era. The Weeknd är en förvaltare snarare än en förnyare. Albumets andra höjdpunkt ”Is there someone else?” – producerad av Oneohtrix Point Never (FKA Twigs, Anohni) – är egentligen det enda, moderna undantaget.

Musiken på ”Dawn FM” passerar annars förbi som den flyktiga nattradio den flörtar med. Det är synd. The Weeknds gudabenådade tenor är ju ämnad för betydligt större saker.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik