Luke Elliots skilsmässoalbum drabbar hårdare än jag räknat med
Per Bjurman om country-amerikanen som flyttat till Norge
NEW YORK. Amerikanen i Oslo har överträffat sig själv.
Album så storartade som färska skilsmässoeposet ”Let em’ all talk” trodde jag det skulle dröja ytterligare något decennium innan Luke Elliot kunde krama ur sig.
”Countrymusik förstår man först efter två skilsmässor”, lyder ett gammalt uttryck jag kommer att tänka på när jag hör Luke Elliot våren 2023.
Inte för att det finns så särskilt mycket country i hans uttryck. Tvärtom, han är en utpräglad citykatt och hans dramatiska, rökiga serenader pulserar alltid i takt med storstadsgatans och den urbana nattklubbens stämningar.
Men precis som de ärrade country-ikoner som åsyftas i talesättet – Hank, Buck, Merle, Waylon, Loretta, Emmylou – har han den här gången laddat de sedvanligt välskrivna sångerna med krafter bara den som tillgodogjort sig en viss sorts, ofta betungande, erfarenheter överhuvudtaget är i stånd att ge form åt.
De rymmer en emotionell tyngd, en svärta och en nerv man helt enkelt måste ha upplevt ett par uppslitande skilsmässor för att kunna ta till sig – och för att kunna gestalta.
Vilket är fallet, tydligen. Luke har senaste året gått igenom en brutal separation och mått fruktansvärt dåligt och ”Let em’ all talk” är hans svar på Dylans ”Blood on the tracks”, Marvin Gayes ”Here, my dear”, Fleetwood Macs ”Rumours” och Sinatras ”In the wee small hours” – alltså ett klassiskt skilsmässoalbum. Och det drabbar hårdare än jag räknat med att något signerat denne 38-åring, ursprungligen från New Jersey, skulle göra vid det här laget.
Jo, jag har gillat Luke i många år och fanns i periferin när norska VG:s dåvarande New York-korre, rock ’n’ roll-konnässören Eirik Mosveen, ”upptäckte” honom på en klubb på Manhattan och så småningom tog honom till Norge – där ett rätt rejält genombrott följde.
Det var rätt fantastiskt att se, på samma sätt som det var fantastiskt att höra vilka förstklassiga nummer han komponerade till de två föregående albumen.
Men ändå. Det brukar dröja tills de närmar sig, eller passerat, 50 innan artister av denna sort kan göra musik med så här mycket pondus, som känns så mycket och skakar om lyssnaren – i alla fall den här lyssnaren! – så kraftigt.
Eftersom världen är som den är finns inga garantier att skivan blir succé för det, men det borde verkligen vara dags för hela världen att omfamna Luke Elliot nu.
Ja, åtminstone den del av världen som gått igenom ett par skilsmässor och förstår saker och ting…
ORSAKER TILL EXTAS
Luke Elliot – ”Let em’ all talk” (album)
– Som sagt…fantastiskt bra.
”Succession” (HBO-serie)
– Sista säsongen var nog det bästa på tv sedan ”Sopranos”.
”Fubar” (Netflix-serie)
– Arnold Schwarzenegger har alltid varit en stor komiker.