Lily Allen är ödmjuk men tråkig

Natasha Azarmi

KONSERT Det händer inte så mycket när Lily Allen står på scen. Har man sett en låt har man sett allt.

Lily Allen
Scen: Azalea, Way Out West. Publik: En del till en början, färre mot slutet. Längd: 70 minuter. Bäst: "Fuck you". Sämst: Det händer ingenting.

GÖTEBORG. Lily Allens musik har format många ungdomsår. Den har gett oss orken att skita i allt elände och fnysa åt dem som stått i vår väg.

Det var 33-åringens approach fram till albumet ”No shame” som kom tidigare i somras. Nu visar hon upp en mer ödmjuk sida. Hon är inte längre den som skrattar bort sina känslor.

Betyder det att hon blivit tråkig? Ja.

Allens lågmälda musik översätter sig inte särskilt väl på scen längre. Rösten är svag och håller knappt ut. Hennes autotune är å andra sidan så stark att den skär i öronen.

Hon rör sig långsamt fram och tillbaka och gör inte särskilt mycket för att bjuda in sin publik. Mellan låtarna är hon fnissig, blyg och jordnära men när musiken spelas ger hon ett svalt intryck. Det som lyser starkast är hennes neonfärgade eyeliner.

Till slut börjar stora delar av publiken att gå. Och varför inte? Har du sett en låt har du sett allt.

helskärm

Men vid några få tillfällen är det någonting som händer. Lily Allen börjar spela genombrottssingeln ”Smile” och plötsligt står vi mitt i en storslagen konsert med allsång, dans och händer i luften.

– Nästa låt är ganska sorglig. Den handlar om att skilja sig, säger hon innan ”Apples”.

Hon berör när hon sjunger om ett äktenskap där paret i fråga slutat ligga. Rösten är i stället sårbar.

Sedan kommer den stora – om än korta – höjdpunkten. Allen berättar att hon skrev ”Fuck you” för tolv år sedan när George W Bush satt i Vita huset. Då trodde hon inte att det kunde bli värre. Men hon hade fel. I kväll tillägnar hon låten till en annan person:

– Donald Trump, this is for you.

Plötsligt springer en enorm folkmassa till scenen. De hoppar, sjunger och står med långfingrarna i luften. Det blir Lily Allens lilla räddning i kväll.