Zeal & Ardor gör hårdrocken bättre

Publicerad 2022-02-18

Manuel Gagneux är mannen bakom hajpade Zeal & Ardor, som inför sitt tredje album har prytt omslagen till stora musiktidningar som Kerrang! och Metal Hammer.

ALBUM Det borde inte gå att kombinera black metal med blues och gospel. Men i händerna på Zeal & Ardor känns de vitt skilda världarna menade för varandra.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Zeal & Ardor
Zeal & Ardor
MVKA/Warner

METAL Hur skulle det låta om slavarna i den amerikanska södern hade vänt sig till Satan i stället för Jesus?

Den frågan ställde sig Manuel Gagneux när han uppmuntrades att skapa musik som kombinerade black metal och svart slavmusik, efter att ha antagit en utmaning på nätplattformen 4chan.

Den schweizisk-amerikanska musikern bakom namnet Zeal & Ardor förvånades av inspirationen som sköljde över honom, och att han en dag satt med ett färdigt fullängdsalbum – debuten ”Devil is fine” – som skildrade livet för afroamerikaner i slaveriets bojor som finner tröst och mening i djävulsdyrkan.

Den blasfemiska blandningen av blues, gospel, soul och black metal – toppad med edm – blev genast en snackis på undergroundscenen. För Gagneux själv förvandlades projektet från en kul engångsgrej till en personlig mission för att belysa rasism och förtryck mot sina afroamerikanska förfäder.

På tredje albumet ”Zeal & Ardor” faller alla skeva pusselbitar på plats.

Det borde inte gå att kombinera rasande tremoloriff, höftrullande rytmer, själfull soul och hårresande skriksång i en och samma låt. Men i Gagneuxs talangfulla händer känns de vitt skilda världarna på något sätt menade för varandra. Kontrasterna är häpnadsväckande kraftfulla.

Den sjungande multiinstrumentalisten är dessutom hudlös i berättandet, som denna gång fokuserar på frigörelse och att vara på rymmen. Ilskan i låtar som ”Götterdämmerung” och ”Church burns” sätter sig väggarna, rädslan i ”Run” och ”I caught you” är obehagligt påträngande, och uppgivenheten i ”Hold your head low” går nästan att ta på. När Gagneux upprepar frasen ”We're the only ones left alive” i ”Erase” med darrande oro på rösten är gråten ständigt nära.

Passionen, övertygelsen och skickligheten (Gagneux spelar det mesta själv) är spektakulär. Men Zeal & Ardor utmanar också hur metal kan låta och vilka röster, perspektiv och berättelser som får lov att ta plats. Musiken är en viktig motpol till rasismen och nazismen som än i dag ligger och lurar i de mörkaste extrem metal-vrårna.

Förbluffad, förundrad och fullständigt frälst bugar jag inför den unika urkraften som är Zeal & Ardor.
BÄSTA SPÅR: ”Götterdämmerung” och ”Hold your head low”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik