Lil Wayne visar glöd och nytt fokus
Uppdaterad 2020-02-07 | Publicerad 2020-02-06
ALBUM Lil Waynes trettonde album är hans mest lekfulla på länge.
Men som vanligt i rapparens värld är även ”Funeral” alldeles för långt.
Lil Wayne
Funeral
Strapz
HIPHOP Albumtiteln fick fansen att spekulera. Skulle det här bli Lil Waynes sista platta? Skulle den pension som 37-åringen pratade om för två år sedan faktiskt komma?
Men Weezys glöd tyder på att slutet är långt ifrån nära.
Med sin ”Tha Carter”-albumserie avklarad har rapparen nu även utrymme att experimentera och ”Funeral” förmedlar ofta känslan av att han lekt sig fram till det slutliga resultatet.
Han rappar frenetiskt, ivrig att börja på nästa vers. De avlöser varandra innan du som lyssnare hunnit blinka. Som bäst är han när han låter ilskan flöda i ”Mahogany” eller i det mörka titelspåret.
Albumets finaste detalj är dock hur Lil Wayne ständigt låter sig inspireras av den yngre generationens ansiktstatuerade rappare. På ”Get outta my head” sjunger han och XXXTentacion tillsammans om att tackla inre demoner. På ”Dreams” går han i Juice WRLD:s fotspår och skriker otröstligt ut sina värsta mardrömmar.
Men ”Funeral” lider av ett klassiskt Lil Wayne-problem.
Varje album han släpper borde egentligen vara hälften så långt. Detta vet rapparen självklart om, men han vet också att fler låtar ökar streaming- och försäljningssiffrorna.
Resultatet blir alldeles för mycket utfyllnad och flera låtar saknar tydlig nerv.
En del av albumets samarbeten känns dessutom som strategiska val av skivbolaget, inte minst ”Trust nobody” med Maroon 5-sångaren Adam Levine. Rapparen låter uppenbart uttråkad och det går knappast att klandra honom – den generiska låten är mer effektiv än sömnpiller.
Men när Lil Wayne plockar fram sitt vassaste jag i höjdpunkten ”Piano trap” blir det ändå tydligt att han är här för att stanna ett bra tag till.
BÄSTA SPÅR: ”Piano trap”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik