LISTAN: Pughs avsked berör på djupet
Håkan Steen väljer fem saker i musikvärlden
Varje fredag turas musikredaktionens medarbetare om att dela med sig av åsikter, tips och nyheter.
Den här veckan lyssnar Håkan Steen på ett drabbande farväl och en hypnotisk återkomst.
1. Omöjligt att inte gå sönder av Pughs avsked
Det enda som möjligen kändes lite udda var att Pugh Rogefeldt inte spelade gitarr. I övrigt var jubileumskonserten för 50-årsfirande albumet ”Ja dä ä dä” på Cirkus i Stockholm 2019 en triumfatorisk glädjefest, med gamle kumpanen Jojje Wadenius på gitarr och ett glimrande band av svensk musikerelit.
Ingen av oss som var där kunde ana att en lika ovanlig som obotlig nervsjukdom blott två år senare skulle tvinga en av de mest stilbildande inom svensk rockmusik att avsluta sin karriär.
Pugh visade sig emellertid ha lite musik kvar att ge ut. Samma höst som Cirkus-konserten hade han snöat in på 20-talsblues och fått idén att göra egna, fria försvenskningar av gamla gospelstandards. Den julen gav Pugh ut den högst rogefeldtska ”Jesus i mobilen” och lovade mer, men sjukdomen kom i vägen.
Nu har inspelningarna äntligen färdigställts till en kommande ep och ”Fasta klippa”, Pughs tolkning av 1700-talspsalmen ”Rock of ages”, släpptes i fredags. En fantastisk låt i sig själv, som givetvis får extra laddning när vi vet att det är ett avsked till musiken vi hör.
När det sorgsna New Orleans-blåset på slutet glider över i melodin från Pugh-klassikern ”Här kommer natten” är det rentav omöjligt att inte gå sönder en smula.
2. Törnqvist fascinerar
Nästa år firar Rebecka Törnqvist 30 år som skivartist och även om hon kan se tillbaka på en sällsynt gedigen karriär kliver hon fortfarande ständigt framåt. På fem år gamla albumet ”Home secretary” kändes det som att hon blev helt självklar och unik i sitt uttryck. ”Memo”, som släpps i dag, är även den ett nära samarbete med universalgeniet Johan Lindström och bygger vidare på föregångarens organiska värld av lika delar pop, jazz och allmänt fritt tänkande. Självaste M Ward lägger sin varma röst över två spår men det är helheten som gör albumet till ett av höstens starkaste.
3. Mer Sault-magi
Sault gör det igen. Det hemliga brittiska projektet, lett av producenten Inflo, har sedan debuten 2019 levererat hela sex album av rakt igenom angelägen musik med basen i r’n’b och oförutsägbarhet som adelsmärke. Således följer de upp vårens experimentellt symfoniska album ”Air” med ännu ett helt nytt steg. På streamingtjänsterna ligger ”Angel” uppe som ett tio minuter långt spår men i själva verket är det en trelåtars-ep. Först spartansk, själfull reggae med gästen Chronixx, sedan en laddad gospelballad om Sions portar och sist en jamaicanskt akustisk vaggvisa om "soul rebels”.
4. Fever Ray hypnotiserar
Vi har inte hört av Fever Ray sedan två omtumlande kvällar på Nobelberget i Stockholm våren 2018 och en lika knäckande spelning på Way Out West samma år. Och huruvida Karin Dreijer har ett nytt album på gång är ännu oklart. Nya singeln ”What they call us” är icke desto mindre briljant i sin elektroniskt hypnotiska minimalism, där raderna ”I’ve got a plan that's flexible/Just don’t stop anywhere” känns som ett slags programförklaring av Dreijers hela konstnärliga filosofi. Låten går dessutom att beskriva som något av en The Knife-comeback då Olof Dreijer har varit med och producerat. Missa heller inte Martin Falcks video, den bästa kontorsdystopin sedan tv-serien ”Severance”.
5. New York-rockens sista suck
Går det att bunta ihop en så spretig samling band som The Strokes, Yeah Yeah Yeahs, Interpol, TV On The Radio, The Rapture, LCD Soundsystem och Moldy Peaches till en scen? Möjligen diskutabelt men 2017 gjorde Lizzy Goodman ett ganska lyckat försök att dra linjer mellan de mest prominenta figurerna inom det tidiga 00-talets New York-indie i boken ”Meet me in the bathroom”. Nu har den blivit dokumentär, förhandsvisad på årets Way Out West och med amerikansk biopremiär i november. Nya trailern skvallrar om en potentiellt lysande tidsskildring av vad som skulle kunna kallas New York-rockens sista suck, så vi får givetvis hoppas på visningar i någon form även här.
Fem låtar: drömpop och sagorock
”TOM VERLAINE”
Alvvays
Har aldrig riktigt hittat till den kanadensiska kvintettens indiepop men när de gör låtar med så här begåvade titlar måste man ju lyssna. Nya, tredje plattan ”Blue rev” visar sig rymma en ganska svåremotståndlig mix av skruvade historier och drömska gitarrmelodier.
”EN SISTA GÅNG”
Bergen
Bergen-kampanjen går vidare. ”III”, tredje utmärkta albumet med Fredrik Norbergs eftertänksamma gitarrpopsånger på drygt tre år, finns ute nu.
”SKÖVDE"
Dungen
Inget annat band låter som Dungen. Troligen är det därför som Gustav Ejstes svenskspråkiga sagorock har så många fans bland utländska kollegor. I nyss släppta ”En är för mycket och tusen aldrig nog” har Dungen sin hittills starkaste skiva.
”EVEN THE TREES”
Hederos Hellberg feat. Frida Hyvönen
På ep:n ”Lindring” gör Martin Hederos och Mattias Hellberg ypperliga tolkningar av Bob Hund och Bruno K Öijer men hittar allra mest rätt när de låter Frida Hyvönen sprida glans över en förbisedd 80-talspärla av Karlstad-bandet All That Jazz.
”YOU WANT IT DARKER”
Iggy Pop
I dag släpper skivbolaget Blue Note albumet ”Here it is”, där namn som Peter Gabriel, Norah Jones, Mavis Staples, James Taylor och Sarah McLachlan hyllar Leonard Cohen. Iggy Pops val av låt känns onekligen självklart.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik