Michael Bublé charmar Globen med stilfullt mys

Håkan Steen

helskärm

KONSERT Michael Bublés väl beprövade standards kommer sällan i närheten versionerna som en gång gjorde dem till klassiker.
Men kanadensaren vinner massor med showmanship, humor och en uppriktig kärlek till musiken.

Michael Bublé
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 8802. Längd: 116 minuter. Bäst: ”Feeling good”, ”Such a night” och ”Where or when”. Sämst: Några väl stora skopor jolmig sentimentalitet blir det förstås här och där.

Alla miljontals sålda skivor och konsertbiljetter senare känns det möjligen lite märkligt att tänka på att Michael Bublé verkligen fick kämpa för att få sitt skivkontrakt i början av 00-talet.

Skivbolagscheferna hörde stor talang i den ihärdige kanadensaren men hade ingen aning om hur de skulle marknadsföra en ung kille som sjöng jazziga evergreens ur den stora amerikanska sångboken.

Men han fick till slut chansen och efter 16 år, tio album och sex stora världsturnéer är 44-åringen från Vancover en väletablerad stjärna, vars framgångar förmodligen hjälpte till att inspirera betydligt äldre stjärnor som Rod Stewart och vår egen Björn Skifs att prova och göra stor lycka med liknande koncept.

En evergreen är uppenbarligen en evergreen och att döma av den åldersmässigt väldigt varierade publiken i Globen har Bublé gjort massor för att sälja in gamla croonerhits från 40- och 50-talen till både 80- och 90-talister.

Visst, det händer att det blir tillrättalagt både på och över gränsen till det inställsamma, men det går aldrig att tvivla på att han brinner för den här musiken. Han vill göra Frank Sinatra, Nina Simone och The Drifters på just det här sättet, för hela idén är att underhålla. Hallen ska fyllas med mesta möjliga mängd feelgoodromantik.

Det svårt att inte respektera det. Särskilt som han bjuder på en så påkostad show, med 36-mannaband, ett läckert scenbygge som blandar den senaste ljus- och videotekniken med gammal Hollywood-estetik.

Framför allt är Bublé en charmör. Han har lärt sig ordet ”lagom” och berättar att hans två favoritsvenskar är hockeybröderna Sedin, sjunger ”Santa Claus is coming to town” med Debbie i publiken, skämtar om både trekanter och sin egen narcissism och skapar rätt kul buggparty på den lilla scenen ute i publiken till Chuck Berrys ”You never can tell”.

De lite modernare popballaderna som han skrivit själv får ofta störst jubel. Men det är när han ger sig på en Nat King Cole-klenod som ”When I fall in love” eller brassar på med dramatiken i Ella Fitzgerald-bekanta ”Cry me a river” som det verkligen händer något i Globen.

Det är knappast den mest minnesvärda show jag sett men i genren stilfull verklighetsflykt med hög mysfaktor känns Michael Bublé oväntat svårslagen.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik