En betydelselös smörja
Markus Larsson försöker att stå ut med Van Morrison
Uppdaterad 2021-05-14 | Publicerad 2021-05-12
ALBUM Nya dubbelskivan innehåller 28 spår.
Det är minst 27 för många.
Van Morrison
Latest record project volume one
Exile/BMG
BLUES Vad hände med Van Morrison?
Frågan har fått oväntat stor uppmärksamhet i en vecka. För första gången på drygt 30 år skapar ett nytt album med barden från Belfast rubriker. Recensionerna har fått ett utrymme som vanligtvis brukar reserveras för ”chocksläpp” av Rihanna eller Taylor Swift.
På det viset är ”Latest record project volume one” ett fascinerande tidsdokument. Morrison lyfts inte upp på mediernas a-lista för att han äntligen har skrivit fortsättningen på de ömsinta balladerna ”Someone like you”, ”Have I told you lately?” och ”The healing game”, för att nämna tre hyfsat sentida exempel efter 1987.
Det här är inte heller 75-åringens svar på David Bowies ”Blackstar” eller Leonard Cohens ”You want it darker” – ett sent mästerverk som kan ställas ut i en monter bredvid karriärens kronjuveler.
Nej, nej.
Van the Man har blivit en scrollfest eftersom att han kommer ut som fullfjädrad knallhatt. I en tid där alla tävlar om varandras uppmärksamhet är det viktigare att lyfta fram stollar än pålästa experter. Ett dumt bråk är bättre än en seriös debatt i en politiskt polariserad värld. Det är också roligare att förfasa sig över knäppgökar än att försöka betygsätta ännu en skiva som hade kunnat vara skriven av en algoritm.
Den här recensionen fastnar naturligtvis i samma spindelväv.
Jag försöker verkligen inte förringa att Van Morrison hämtar syre från antisemitisk dårskap i låten ”They control the media” eller att han använder ett liknande tankegods som vita högerextremister i ”Western man”. Det är helt åt helvete. Tidningen LA Times beskriver det mer utförligt här och visar att Morrisons ”kursändring” har odlats i decennier.
Men han är inte särskilt farlig. Han är ingen politiker. Han har ingen större makt. Han är inte ett nytt språkrör för alternativhögern eller Qanon-sektens senaste shaman. Han kommer aldrig att välta Spotify. Han är en simpel rocksångare som har tappat sin egg, för tillfället fullt upptagen med att skrämma bort en krympande publik som fortfarande älskar, eller över huvud taget minns, ”Astral weeks”.
Åsikterna om skivan är mer underhållande än källmaterialet. Det mesta på ”Latest record project volume one” består av slarvig och dåligt formulerad sumprunkarblues. Musiken sitter i karantän, isolerad från resten av samtiden på ett onyttigt sätt. Dubbelskivans 28 spår är minst 27 för många.
Van Morrison står vid änden av repet, arg och kränkt över att tiden har sprungit ifrån honom. Han skriver barnsliga texter om pandemin och dess åtgärder men verkar mest sur över att han inte kan turnera. Det värsta är att han sitter och gnäller på en perverst privilegierad stol. Kanske bottnar Morrisons ilska i att han för en gångs skull inte kan göra som han vill. Han har ju fått vara en bebis, det vill säga en rockstjärna, längre än de flesta.
”The Belfast Cowboy” kunde en gång trollbinda en publik genom att sjunga om mistlurar och Avalon. Nu riskerar hans senaste skiva att sluta som en bitter fotnot på ett högerextremt chattforum.
Som författaren och humanisten Kurt Vonnegut en gång sammanfattade olyckorna i romanen ”Slakthus 5”:
Så kan det gå.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik