Per Gessle: ”Skriva låtar är mitt sätt att ta hand om mig själv”

Berättar om nya skivan, Roxette-boxen och saknaden efter Marie Fredriksson

Uppdaterad 2021-06-04 | Publicerad 2020-11-06

Per Gessle är tillbaka med ett nya albumet ”Gammal kärlek rostar aldrig”, som släpps i dag.

Efter en vinter färgad av sorg valde Per Gessle att tackla pandemin genom att rota i sina arkiv och spela in ny musik.

Resultatet ser vi nu, i form av en Roxette-box och en helt ny skiva på svenska. Dessutom kommer ett engelskt album sannolikt redan till våren.

– Att skriva låtar är mitt sätt att finnas till och ta hand om mig själv, säger den 61-årige popikonen.

Det är oktobergrå eftermiddag och på Östermalm i Stockholm ligger bokningsbolaget Live Nations kontor närmast kusligt coronaöde.

Per Gessle smuttar på vad som inte verkar vara dagens första kopp kaffe och konstaterar:

– Jag brukade kunna göra femton intervjuer om dagen, nu är jag helt slut efter tre.

Han är här för att prata med medierna om sitt nya album ”Gammal kärlek rostar aldrig”, precis installerad i lägenheten i Stockholm efter att ha tillbringat större delen av året hemma i Halmstad där han givetvis inte har låtit ett coronavirus sätta stopp för sin produktivitet.

Spelar nästan allt själv

Nya skivan, som består av nyinspelade låtar från Gessles arkiv, är ett slags resultat av pandemin.

Han hade börjat jobba med en engelsk skiva när plötsligt låten ”Pappa” poppade upp i våras. Det ledde vidare till en som hette ”Mamma” och en dubbelsingel släppt på mors dag. Vilket födde idén om att göra en hel platta där han skulle hålla sig hemma i Halmstad och spela nästan allting själv.

– Men jag ville inte skriva ny musik, för jag ville fokusera mitt låtskrivande på den engelska skivan. Så kom jag på att jag har en massa låtar som vore skitkul att spela in igen.

Han rotade runt i sina arkiv och hittade lite Gyllene Tider, lite från 80-talets soloskivor, några låtar som han har givit bort till Anne-Lie Rydé och Svante Thuresson och lite tidigare outgivet. Däribland singeln ”Ömhet”.

– Den skrevs en vecka för sent för att komma med på ”Mazarin”. Nu när jag hade spelat in den kändes det först lite för kommersiell, för mycket poplåt för den här plattan. Det finns alltid en sådan låt som man tvekar lite inför. Men så är det alltid den som får mest streams.

– Sedan skrev jag faktiskt två nya låtar till, fast det var så jävla mycket Gyllene över dem, sådana riktiga snabba, ösiga låtar. Så jag tänkte att jag sparar dem till något annat.

Blandade känslor

Ingen lär ha missat att Gyllene Tider i fjol tog farväl av sin publik med en hejdundrande avskedsturné. Men det märktes på Gessle i TV4-dokumentären om bandet som visades i julas att känslorna kring beslutet var blandade. Nu bjuder han på vad som är svårt att tolka som något annat än en liten öppning.

– Det var Micke (”Syd” Andersson) som ville att vi skulle lägga locket på när alla är friska och duktiga och på toppen, och vi sympatiserar väl lite med det. Men jag måste säga att det är jävligt synd också. För det är ett fantastiskt band. Vi har vuxit upp ihop och har samma kärlek till samma sorts musik. Gyllene Tider är en slags hemmagjord öl på något sätt (skratt). Ett plus ett blir liksom tre. Men vi får väl se om vi lever om fyra, fem, sex år, vad det kan bli av det.

Box till jul

Utöver den nya skivan släpptes förra veckan den första av fyra volymer med Roxette-rariteter på streamingtjänsterna. Demos, låtar på spanska, udda singelspår och remixer. ”Bag of trix” heter projektet som även ska bli en fysisk box lagom till jul.

Sorgen och saknaden efter Marie Fredrikssons bortgång skapade en ”enorm tomhet” hos Per Gessle. Att spela in ny musik blev ett sätt att hantera känslorna.

Kändes det speciellt att gå igenom Roxette-låtarna nu efter Marie Fredrikssons bortgång? Det måste ha varit mycket minnen som kom tillbaka.

– Ja, det var det ju. Med Roxette finns det flera professionellt inspelade konserter som aldrig har varit utgivna, och det är grymt att lyssna på. Man slås av vilken fantastisk sångerska hon var.

Jag förmodar att det var en tung period för dig i vintras när både Marie och din svärmor gick bort nästan samtidigt.

– Det var mycket död där ett tag. Det var jobbigt. Marie var sjuk så länge, så man hade på ett sätt förberett sig på att det skulle hända förr eller senare. Men man kan ju aldrig riktigt förbereda sig. Det blir enormt tomt. På slutet pratade jag och Marie ofta om det som varit, den fantastiska resa vi fick vara med om. Och det är egentligen bara vi två som kan dela det. En massa ögonblick. Som när vi spelade på någon jättearena någonstans och tittade på varandra och jag visste att båda tänkte ”är det här verkligen sant?”. Det är klart att man saknar sånt. Men så är livet.

”Ett slags tröstevisa”

I pressreleasen till låten ”Around the corner (the comfort song)”, som du gav ut efter Maries bortgång, sa du att du egentligen skrev den för dig själv. Funkar låtskrivande så för dig, att det är terapeutiskt?

– Ja, det är väl det som gör att man håller på med det här. Att skriva låtar är mitt sätt att finnas till, på något sätt. Mitt sätt att uttrycka mig och ta hand om mig själv. ”Around the corner” skrev jag inte till Marie, men när den var klar kände jag att det måste vara en låt om den här situationen. Och då lade jag till ”the comfort song” i titeln, för det blev ett slags tröstevisa för mig.

”Måste det vara så jävla seriöst?”

Dina låtar har dragit mycket åt det mer personliga hållet på senare år. Har det att göra med vad som har hänt i livet?

– Ja, det kan det ha. Jag tror också att det är en åldersgrej. Det går inte att skriva ”Dansar inte lika bra som sjömän” och den typen av texter nu. Samtidigt är det en väldigt bra fråga, för ibland kan jag tycka att varför ska det alltid bli så jävla seriöst bara för att man blir äldre? Det är lite därför jag vill göra den här engelska plattan nu, en sorts upptempo-popplatta, för det är ingen i min ålder som gör klassisk popmusik längre. Alla ska alltid krångla till det.

Vad mer kan du säga om den skivan?

– Inte så mycket, egentligen. Men jag hoppas att den kan komma ut till våren.

När vi byggde upp Gyllene Tider på 80-talet och höll på som mest med Roxette var det ett krig hela tiden. Jag ville att vi skulle bli störst och göra de bästa plattorna, bästa videorna, vinna vinna vinna. Men så känner jag inte i dag.

Per Gessle erkänner att det är andra saker som triggar hans kreativitet i dag än tidigare.

– När vi byggde upp Gyllene Tider på 80-talet och höll på som mest med Roxette var det ett krig hela tiden. Jag ville att vi skulle bli störst och göra de bästa plattorna, bästa videorna, vinna vinna vinna. Men så känner jag inte i dag. Som det jag sa om ”Ömhet”, att den känns lite för kommersiell. Så var det otänkbart för mig se det förr.

Hoppas men tror inte på en hit

En av landets främsta hitmakare genom tiderna tar en liten paus och förklarar sedan att han numera främst drivs av rastlöshet och lusten att förverkliga idéer. Det är därför han kastar sig från sitt elektroniska projekt Mono Mind till Nashville-inspelade countryskivor.

– Samtidigt tycker jag ju att det vore otroligt roligt att få en hit. Men jag vet inte hur det ska gå till, för dagens musik har ju sällan någonting att göra med den musik jag tycker om egentligen.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Fem bilder ur karriären

Aftonbladet-intervju med Gyllene Tider 1980
”Titta här, fan vad tufft. ’MP’ har sin lilla mustasch, han ser stenhård ut. Och där är jag, herregud. Lite finnig (skratt). Och så en tv så klart, eftersom vi precis hade släppt ’Flickorna på TV2’. Det här var alldeles i början. Senare försökte man ju lära sig hur man ska se ut för att det ska bli bra bilder.”

”Joyride”-frisyren 1991
”Det här är min härliga 91-frisyr. En helt självklar frisyr på den tiden. Fan vad ung jag var. Men lite rultig också. Den här bilden har jag faktiskt aldrig sett tidigare.”

Inspelning av videon till ”June afternoon” 1995
Jonas Åkerlund gjorde den videon, jättehärlig. Marie hade en liten perukfest. Låten skrevs egentligen till ’The world according to Gessle’-plattan men när vi släppte vår första samling med Roxette hamnade den där. Vi gjorde ’Återtåget’-turnén med Gyllene Tider då också så det är faktiskt Gyllene Tider som spelar på den låten.”

Per och Marie på kinesiska muren 1995
”Det var häftigt att spela i Kina. Och mycket märkligt. Vi räknade ut att det var 17 meter till första raden med publik. Så fort någon ställde sig upp i publiken under konserten tändes ljuset lokalen. Det fick man inte. När vi spelade ”It must have been love” ställde sig hela arenan upp. Vakterna kunde ingenting göra. Dessutom kom det fram banderoller med texten ”one world, one unity”. Efteråt gick vi ut i logen och grät allihop.”

Pressbild till albumet ”Mazarin” 2003
”En Anton Corbijn-bild som togs nere i Italien. Jag träffade Anton när han skulle göra videon till ’Stars’ med Roxette 1999 och vi har fortfarande kontakt. När vi var i Nashville och spelade in mina countryplattor ringde han: ’Jag är i New Orleans och plåtar Arcade Fire, ska jag komma förbi och ta nästa skivomslag?’ (skratt). Han är en fantastisk fotograf som lyckas göra jättemycket med enkla medel. Han har varit här och plåtat min familj flera gånger också.”