Skivrecensioner

St Vincents värld både lockar och skrämmer

Av: 

Håkan Steen

St Vincent har spelat in ännu ett faktiskt alldeles omistligt album.
St Vincent har spelat in ännu ett faktiskt alldeles omistligt album.

MUSIK

ALBUM Annie Clark gör det igen. Den här gången med det tidiga 70-talet som briljant musikalisk fond.

Betyg: 4 av 5 plus
St Vincent
Daddy’s home
Loma Vista/Caroline/Universal


POP Precis som förebilden David Bowie är Annie Clark en rastlös konstnärssjäl som gör varje nytt album till en möjlighet att fly vidare in i en helt ny värld och en ny artistisk persona.

Förra albumet ”Masseduction” – 2017 års bästa, om ni frågar mig – var ett sätt att med hjälp av producenten Jack Antonoff maxa popeffekten i Clarks karaktäristiska mix av elektronik, ”Scary monsters”-gitarrer, sex och vemod.

På hennes sjätte skiva under namnet St Vincent finns Antonoff kvar med sin hitkänsla men retrofuturismen har flyttat till det tidiga 70-talet, den excesspräglade tiden mellan hippierans spruckna drömmar och punkrevolutionen.

Clark lånar Stevie Wonders mjuka Fender Rhodes-piano från ”Talking book” och Lou Reeds desillusionerade New York-stämningar från ”Transformer” för att bygga en mörkare, tobaksgulnad värld, med sig själv i blond peruk som lätt bedagad stjärna ur en John Cassavetes-film. ”Sleaze” var logiskt nog ledordet när Antonoff coachade fram sångtagningarna.

Albumtitelns lätt perverterade underton rimmar förstås perfekt med temat men själva låten ”Daddy’s home” handlar om Clarks komplexa känslor kring sin egen far, som 2019 släpptes ur fängelse efter att ha suttit av ett mångårigt straff för insiderhandel på börsen.

Hon binder ihop det med en bitterljuv ballad om Candy Darling, den transikoniska stjärnan från Andy Warhols filmer, och kaliforniskt tempererade bluesen ”The melting of the sun” där hon hyllar ledstjärnor som Marilyn Monroe, Joan Didion, Joni Mitchell, Nina Simone och Tori Amos.

I den läckert sitarströsslade ”My baby wants a baby” är hon briljant på ett sätt som Håkan Hellström-hatare aldrig någonsin kommer att förstå när hon snor sångmelodin från Sheena Eastons genombrottshit ”Morning train (9 to 5)” rakt av för att ta sig an de riktigt stora, svåra frågorna i relationer.

Clark bygger musik som låter välkomnande och omedelbart välbekant men samtidigt lyckas avtäcka nya lager för varje lyssning, tack vare sällsynt känsla för små detaljer och en tämligen avväpnande mix av hudlöshet och svart humor. ”If life’s a joke then I’m dying laughing”, som hon sjunger i en av många slagkraftiga rader på albumet.

Eventuellt rymmer ”Daddy’s home” inte lika rakt igenom urstarka låtar som ”Masseduction”. Men det var sannolikt inte heller ambitionen, eftersom ingen St Vincent-skiva har känts lika mycket som ett album, ett fullgånget koncept, som den här.

Annie Clarks sköna nya värld både lockar och skrämmer, som relevant konst alltid ska göra.
BÄSTA SPÅR: ”The melting of the sun”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ANNONS EXTERN LÄNK

Skönhet & behandlingar med aktiva, naturliga ingredienser - 25% på Swiss Clinic här!

NordicFeel

St Vincent sätter färg på sitt mörker
Publisert:

LÄS VIDARE

MARKUS LARSSON: Så bra är de nya Abba-låtarna

ÄMNEN I ARTIKELN

Skivrecensioner

Musikrecensioner

Musik

Joan Didion

Joni Mitchell

Nina Simone

Marilyn Monroe