Fantastiska Pearl Jam har alltid en växel till
Publicerad 2022-07-04
LOLLAPALOOZA. Det här är egentligen ett ynka gram av vad gruppen kan ställa till med.
Men när Pearl Jam växlar upp hade konserten gärna fått fortsätta i en timme till.
Pearl Jam
Plats: Tower Stage, Lollapalooza, Stockholm. Publik: Större än väntat. Längd: Två timmar. Bäst: Klassikerna. ”Corduroy”, ”Even flow”, ”Alive” och Neil Youngs låt om att fortsätta att rocka i en fri värld. Sämst: ”Dance of the clairvoyants” och att de inte spelar ”State of love and trust”. Fråga: Hur många tamburiner kastar Eddie Vedder ut till publiken under en turné? Reser de runt i en egen lastbil?
Till slut blir det ungefär som vanligt.
Som om någon som har sett Pearl Jam trodde nåt annat. Det finns en anledning att gruppens liverykte aldrig har fungerat som fonder eller bostadsrätter:
Värdet sjunker inte.
Publiken på Lollapalooza får en vink om varför.
Vägen till höjdpunkterna går att diskutera. Det hade varit enkelt för bandet att gå upp och köra ett 90 minuter långt set med sina mest kända låtar som hade presenterar dem för nya lyssnare. Det lär ha stått några stycken på Gärdet i kväll.
Men det är inte deras metod. Det spelar ingen roll att de inte uppträder för sina kärntrupper. En ovan lyssnare måste ändå googla upp 60 procent av låttitlarna.
Precis som Radiohead, för att nämna ett passande exempel från 90-talet, bestämde Pearl Jam snabbt för att ta en annan och besvärligare väg efter genombrottet.
De har byggt upp en egen scen bortom allt annat.
Den bygger inte på hits, tv, radio eller spellistor på strömmade musiktjänster utan på en nära och smått unik relation med sina fans, baserad på årtionden av ömsesidig respekt. Bandet är på många sätt mer alternativa än de som brukar kallas för alternativa.
Det spelar ingen roll om Pearl Jam inte hörs eller uppmärksammas någon annanstans än i sina egna kanaler, varje gång de dyker upp på en festival eller i en arena är det fullsmockat.
De som har följt bandet vet att de får höra och se något som inte går att kopiera. Och där andra artister låser sina setlistor och inte förändrar dem en centimeter är Pearl Jam nästan värre än Bruce Springsteen. De kan, från kväll till kväll, i princip slänga ut ett helt set och ersätta det med ett annat. De vänder upp och ner och ut och in på låtordningen.
Ingen vet vad som ska hända.
Allt fungerar inte. ”Dance of the clairvoyants” visar tydligt och klart att Pearl Jam inte ska syssla med funkig rockdisco. Och ”Superblood wolfmoon” lever inte direkt upp till sitt namn, tvärtom.
Men även i konsertens tristaste stunder verkar Pearl Jam stå och ladda.
De tar inget för givet. Bandet måste fortfarande bevisa att de förtjänar att få vara där de är. Att spela på rutin är åt helvete. Varenda gig är fortfarande en utmaning.
Redan i tredje låten svettas sångaren Eddie Vedder så mycket att han nyss verkar ha stigit ut ur duschen. Han tackar artigt de flesta andra artister som har uppträtt före dem på festivalen, inklusive Miriam Bryant, och drar långa anekdoter om gamla svenska turnéminnen.
Under tiden vankar gitarristen Mike McCready runt i långa cirklar, som att han väntar på att någon ska släppa kopplet.
När det sedan sker, samtidigt som basisten Jeff Ament, trummisen Matt Cameron och den andra gitarristen Stone Gossard, som alltmer liknar skådespelaren Jeff Goldblum, går samman och fixerar varandras blickar vid trumsetet tänder musiken sina lyftraketer.
Man både pressas bakåt och sugs in i ett dån, en mäktig och öronbedövande frihetskänsla. Bandet är så samspelta att man nästan ger upp.
Lorde må ha skapat festivalens klimax under de tjugo sista minuterna av sin spelning, men Pearl Jam ger henne en match i några av sina mest älskade låtar:
”Even flow”, ”Why go”, ”Porch”, ”Black”...
Innan ”Alive”, som blir ett växande ursinne, håller Eddie Vedder ett kort tal om det kommande svenska valet.
”Att rösta räknas. Rösta för mänskliga rättigheter. Rösta för kvinnors rätt att välja. Rösta för yttrandefrihet. Rösta mot rasism. Och ta inget för givet.”
För bara några år sedan hade det kanske låtit präktigt i överkant, men inte nu.
För ungefär lika länge sedan hade kanske också den ständiga finalen, Neil Youngs ”Rockin’ in the free world”, varit fantasilös och pliktskyldig.
Men inte nu.
Sedan Pearl Jam sist spelade i Sverige är världen inte lika fri längre, framför allt inte hemlandet USA.
Den har sällan ringt med en lika sorgsen klang.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik