Drabbad av cancer mitt i comebacken
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2009-12-15
Freda släpper första plattan på 17 år – nu berättar bandets gitarrist om sin svåra sjukdom
JÖNKÖPING. Efter 16 års tystnad hittade de tillbaka till varandra.
Freda återförenades och drömmen om ett nytt album föddes.
Då kom cancerbeskedet.
De var på toppen när allt rasade.
I början av 90-talet var Freda ett av Sveriges största band. De sålde fler skivor än tidigare och gjorde sin största turné. Så plötsligt tog det slut.
Den avslutande spelningen på turnén 1993 blev den sista.
Barndomsvännerna Uno Svenningsson och Arne Johansson gick skilda vägar. Freda upplöstes.
– Vi hade umgåtts dygnet runt i tio år. Det fanns inget uttalat, men det kändes som att man tröttnat rejält på varandra. Och ju längre tiden gick desto svårare var det att bryta tystnaden, säger gitarristen Arne Johansson, 49.
Rummet är litet och genom det enda fönstret syns några gråa moln som samlats över Vätterns mörka vatten. Här – i en studio i Jönköpings kulturkvarter – har Freda spelat in ett helt nytt studioalbum.
Det sjätte i ordningen. Men det första sedan 1992.
Var orolig och chockad
När vi träffas är det tre år sedan tystnaden bröts.
Efter en förfrågan om att ge ut en filmad Freda-spelning på dvd kunde Uno Svenningsson, 50, inte längre blunda för det oundvikliga.
– Jag insåg att jag behövde ringa Arne, säger han.
Samtalet förde dem genast närmare varandra och när ett skivbolag frågade efter en nyskriven låt kom även musiken in i bilden.
– Vi bestämde oss för att träffas här i Jönköping med två akustiska gitarrer. Tanken var att spela in en ny låt, men i princip gjorde vi tre stycken den dagen, säger Arne.
Både han och Uno minns det musikaliska mötet med omistlig glädje. Snart anslöt även trummisen Mats Johansson, 47. Freda var tillbaka. Som vänner. Och som band.
Men glädjen fick sig en rejäl törn.
Kort efter det påbörjade arbetet diagnosticerades Arne Johansson med cancer.
– Det var egentligen en slump att jag gjorde en undersökning. Läkaren skickade upp mig till sjukhuset direkt. Det var så pass aggressivt. Det blev akut operation med efterföljande strålningsbehandling. Livet fick en helt annan nyans ... jag såg inte i några längre tidsperspektiv.
Under hela rehabiliteringsförloppet fanns Uno Svenningsson vid hans sida.
– Jag var ledsen, orolig och chockad. Vi pratade väldigt mycket med varandra, säger Uno.
– För mig har det varit väldigt viktigt att Uno funnits där. När allt det här hände var det skönt att det inte fanns något outrett mellan oss. Och att sjukdomen inte var anledningen till att vi återförenats, säger Arne.
Musiken en terapi
I dag mår han bättre. Regelbundna undersökningar visar att cancern är under kontroll.
Arbetet med det nya albumet har fungerat som terapi. Studion som en fristad.
– Det finns så många tankar som inte går att tränga bort. Men när jag sitter här behöver jag inte tänka på sjukdomen. Musik är befriande på det sättet. Plötsligt kan en trumloop bli så viktig att den tränger bort allt mörker.
Och timmarna i studion har blivit många. Uno Svenningsson har frekvent rest från sitt hem i Stenungsund till Jönköping för att spela in med Arne Johansson. Produktion, idéer, låtskrivande. Allt har varit en demokratisk process.
Den 20 januari släpps slutresultatet – ”Ett mysterium”. Det är ett album djupt färgat av den senaste tiden. Av återfunnen vänskap. Och insikten om livets förgänglighet.
– En del av texterna präglas av existentiella frågor. Vad händer nu? Finns det ett liv efter detta? Hur kommer tillvaron att se ut? Livet är så skört, det kan förändras på ett ögonblick. Den insikten har man ju kommit fram till, säger Arne.
”En riktig klyscha”
Hur ser ni på framtiden, blir det fler skivor efter denna?
– Det har vi inte tänkt på. Men för mig är det en kick att jobba tillsammans igen. Redan från Fredas start, när vi satt i en rivningskåk i Gnosjö, har vårt sätt att tänka lett till något väldigt personligt. Det är exakt samma sak nu, säger Uno.
– Vi har haft en väldigt enkel inställning, ville bara göra några låtar. Givetvis vill man att folk ska tycka att det är bra. Men oavsett vad har det varit så roligt att göra. Vad recensenter tycker är underordnat, säger Arne.
– Ja, bortser man från musiken kan vi i dag ringa varandra och bara prata. Den gemenskapen har vi hittat tillbaka till och det är väldigt befriande, säger Uno.
Innan jag går spelar Arne och Uno upp nytt material. En av låtarna heter ”En dag i taget”.
– Det är ju en riktig klyscha, men när det väl blir konkret är det verkligen så. Det finns inga garantier men ett vet jag: vår tid är begränsad och i dag är allt vi har, säger Arne.
Så trycker han på play.
Från högtalarna hörs Uno Svenningssons röst:
”Vi famnar livet som om det var första gången vi sågs.
Vi kan vandra vår väg, och inte se oss om igen.
En dag i taget.”