Lewis Capaldis ballader flyter ner i en golvbrunn
Publicerad 2023-05-19
ALBUM Lewis Capaldis andra album vadar bland gravallvarliga pianon och en nästan klaustrofobisk brist på fantasi.
Lewis Capaldi
Broken by desire to be heavenly sent
Vertigo Berlin/Universal
POP Beyoncé har precis varit här med en modern installation tillägnad dansmusikens rötter. Till och med Ed Sheeran har gjort en ansträngning för att spela in någon form av personlig musik. Ändå fortsätter en stor del av dagens pop att pågå i ett slags ”blank space”.
Ibland vill man bara skaka om samtiden och tvinga fram ett alternativ till denna funktionella strömningsreligion. Popmusik kan vara någonting viktigare och större än så här.
Visst, skotske ynglingen Lewis Capaldi har både humor och en tidsenligt katedralisk röst – även om den var tillfälligt skadskjuten när han gästade Avicii Arena tidigare i våras.
Huvudpersonen är inte problemet så mycket som inramningen. Det var längesedan jag hörde en sådan intetsägande popmusikalisk fond. I kontrollrummet sitter en arrangör och tonar in och ut snyftiga stråkar, men mer än någonting verkar han ha slumrat till en stund. Det hjälper inte hur mycket Capaldi ylar och kramar ur varenda droppe av sin rivigt lidelsefulla röst (i sina mest laddade stunder sjunger han från tårna, med kraften hos ett smärre amerikanskt emopunkband).
En ballad som ”Wish you the best” skulle med god vilja kunna sorteras in bredvid Snow Patrols pianomelankoli, mycket tack vare 26-åringens trevliga accent. ”Pointless” är romcom-mysig med rader om att servera sin käresta kaffe på morgonen, men låttiteln är tyvärr en mer träffande beskrivning av musiken. Lillgamla kraftsamlingen ”Love the hell out of you” hade gjort Joe Cocker stolt.
”The pretender” gör åtminstone en ansats till att berätta någonting sant om den tidiga ungdomens kamp för att bara vara sig själv – med hjälp av en oklanderlig Coldplay-imitation. Sedan kommer någon på att det är en god idé att slänga in åttiotalssnyftaren ”Leave me slowly”, komplett med yvigt Bryan Adams-solo. Här finns allt och samtidigt ingenting.
Låtarna har liksom RADIO och MELANKOLISKA SPELLISTOR skrivet över hela sina väsen. Tidigt i karriären samarbetade Glasgow-sångaren med självaste Malay, den geniala producenten bakom Frank Ocean – så hur i hela friden hamnade vi här?
Våren regnar förbi utanför fönstret och större delen av dessa tolv spår flyter obemärkt ner i golvbrunnen.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik