Jarvis Cocker är en bländande berättare
Publicerad 2020-07-23
ALBUM Jarvis Cocker, 56, har fortfarande samma fysik som en penna. Konstnärligt rör han sig framåt – utan att någonsin glömma vad som gjorde honom till en av sin generations vassaste textförfattare.
Jarv Is
Beyond the pale
Rough Trade/Playground
POP Om jag blundar och tänker på det som en gång kallades britpop är det framför allt en sak jag ser. Visst, rockcirkusen Oasis och Blur med sitt värdiga eftermäle av ost och kinesisk opera finns där, men jag fastnar ofta på Jarvis Cocker.
90-talsikonens poptexter om arbetarklass, kackerlackor och hedonistisk längtan kan lika gärna läsas som noveller. 2011 publicerade också brittiska förlaget Faber texterna i boken ”Mother, brother, lover: selected lyrics”.
Jarvis Cocker har hållit klädsamt låg profil sedan glansdagarna med Pulp, ett band han ledde i över 30 år om man räknar in det tidiga tiotalets återförening. Två trevliga soloalbum, ytterligare ett tillsammans med kanadensiska kompositören Chilly Gonzales, ett strålande radioprogram i BBC, en tid som redaktör på ovan nämnda förlag, deltidsexil i Paris. Jag hade inte kunnat regissera hans post-Pulp-period bättre i min fantasi.
En fortsättning i showbiz var aldrig självklar för en desillusionerad artist som 1996 – mitt under Michael Jacksons framträdande på Brit Awards – moonade sig mot oönskat kändisskap och mental ohälsa. Men när Cocker 2017 fick frågan om att göra en konsert i Reykjavik kunde han inte låta bli att tacka ja. Det brokiga band som bildades då – lett av Emma Smiths förtjusande fiol – fick det typiska namnet Jarv Is.
Debuten är precis som så många andra fantastiska album – Steely Dans ”Aja”, Kanye Wests ”Ye” – sju låtar kort. Det tar på sätt och vis vid där Pulps två sista skivor ”This is hardcore” och ”We love life” slutade. ”I like it dark” sjunger Cocker i inledande spåret ”Save the whale” med en röst som gått från Scott Walkers baryton till Leonard Cohens bas.
Framåtrörelse är ett återkommande tema på ”Beyond the pale”. Låten ”Must I evolve?” är ett litet manifest för artistens progression som – så cockerskt – tar avstamp i paleolitisk konst. I händerna på någon annan kunde detta sluta i en popens powerpoint-presentation (Cocker har naturligtvis redan hållit en sådan) men han adderar tillräckligt mycket sex, wit och humor för att det aldrig ska bli tråkigt.
Rent musikaliskt är ”Beyond the pale” knappast sensationell. Men Cockers lyrik – lika knivskarp som de vinröda manchesterbyxor och den Savile Row-kavaj han fortfarande bär – förvandlar inramningen till en parentes. Ämnena han tar sig an är förtjusande antirockiga: lappsjuka, förbjudet fotograferade kyrkoaltare, en nedlagd klädbutik på Camden Road.
”Swanky modes”, albumets höjdpunkt, är där uppe med några av Cockers finast lågmälda stunder; ”Something changed”, ”Tv movie”, ”Bad cover version”. Den ringar också in albumets tematik: en medelålders man, en gång sexsymbol och popstjärna, sitter på ett sjavigt café och ser tillbaka på allt. Vissa av vännerna dealar fortfarande kokain, andra ligger hemma med ont i ryggen.
BÄSTA SPÅR: ”Swanky modes”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik