Burt Bacharach hade en av popmusikens mest imponerande karriärer
En av populärkulturens verkliga mästare är borta.
De många hitsen som Burt Bacharach skrev tillsammans med Hal David på 60-talet avfärdades mer än en gång som ”easy listening” men var allt annat än easy.
Med influenser från jazz, sällsynt sofistikerade arrangemang och intelligent lyrik vidgade de radikalt idén om hur pop kunde vara, låta och se ut.
”I just don't know what to do with myself”, ”Anyone who had a heart”, ”Make it easy on yourself”, ”Walk on by”, ”A house is not a home”, ”(There’s) always something there to remind me”, ”Trains and boats and planes”, ”What the world needs now is love”, ”My little red book”, ”Alfie”, ”The look of love”, ”I say a little prayer”, ”Do you know the way to San Jose?”, ”This guy’s in love with you”, ”Raindrops keep fallin’ on my head”.
Det där är bara några av de ofta tolkade grundkurslåtar i den stora amerikanska sångboken som Burt Bacharach komponerade och låtskrivarpartnern Hal David satte ord till på 60-talet.
Över tusen artister har spelat in Burt Bacharachs låtar genom åren, ifrån Janet Jackson och Ashanti till Rumer och White Stripes. Han har fått Oscars, Emmys och otaliga Grammys, inte minst ett ”Lifetime achievement award” 2008, där han i motiveringen blev titulerad ”the greatest living composer”.
2001 tilldelades han Polarpriset och hyllades av den svenska artisteliten.
Från tidigt 50-tal till så sent som 2020, när han som 92-åring släppte en Grammy-nominerad ep ihop med multimusikern Daniel Tashian, hade Bacharach en av popmusikens mest imponerande karriärer, sällsynt fri från konstnärliga snedsteg.
Burt Bacharach föddes 1928 i Kansas City men växte upp i New York. Lärde sig tidigt spela klassiskt piano men lockades mer av musiken på jazzklubbarna i 40-talets Manhattan, där han trots sin unga ålder lyckades smita in och se Dizzy Gillespie och Count Basie.
Han studerade musik på universitet i Montreal, New York och Kalifornien. Under militärtjänstgöringen i Västtyskland underhöll han officerarna som pianist och när han kom hem försörjde han sig på att turnera med olika sångare som ackompanjatör.
1956 fick den 28-årige Bacharach chansen att bli kapellmästare åt redan då legendariska Marlene Dietrich och åka med henne på turnéer runt världen. Det ledde till låtskrivarjobb i The Brill Building på Manhattan, popfabriken där otaliga legendariska låtskrivare under 50- och 60-talen kontorsjobbade med att leverera hits till musikförlagen, inte olikt det sätt som Max Martin och hans kollegor skapar listframgångar på i dag.
Sirliga stråkar, elegant blås och ovanligt vuxna känslor i texterna öppnade upp popmusiken för en ny och äldre publik.
Och det var i The Brill Building som han 1957 träffade Hal David. Tillsammans utvecklade de under de kommande åren en helt egen låtskrivarstil, där Bacharach använde sin bakgrund i jazz och klassiskt och sina stora kunskaper i harmoni och komposition till att skapa hits som i sin sofistikerade struktur, med oväntade vändningar, udda val av taktarter och Davids välskrivna och för tiden sällsynt klyftiga texter byggde ut idén om vad en pophit kunde vara. Sirliga stråkar, elegant blås och ovanligt vuxna känslor i texterna öppnade upp popmusiken för en ny och äldre publik.
Duon fick framgångar med låtar åt Marty Robbins och Perry Como men det var 1962, när Bacharach gavs möjlighet att inte bara skriva utan även ta hand om hela inspelningen av The Impressions-sångaren Jerry Butlers solosingel ”Make it easy on yourself”, som det sedermera odödliga Bacharach/David-soundet verkligen föll på plats.
Och det var när de hittade sin egen ”hovsångerska” som de kunde fullända det.
Bacharach hade hört Dionne Warwick under en Brill Building-session där hennes gospelgrupp backade upp The Drifters. Hon fick sjunga på en Bacharach/David-demo och låtskrivarduon blev så imponerad att de ordnade ett eget skivkontrakt till den 22-åriga sångerskan som 1962 fick sin första hit med deras ”Don’t make me over”.
Sedan fortsatte det med 38 singlar till, varav flera – däribland ”Walk on by”, ”Anyone who had a heart”, ”I say a little prayer” och ”Do you know the way to San Jose?” – i dag hör till de odödliga klassikerna.
När de kom sågs emellertid Bacharach/David-soundet från kreddigare rockhåll ofta som både för snyggt och för kommersiellt, och de sällsynt raffinerat skrivna låtarna skuffades gärna ihop med den sortens cocktailpartymuzak som kallades easy listening.
Bacharach och David kunde emellertid skratta hela vägen till banken. Framgångarna med Warwick fick artisterna att ställa sig på kö för duons hits. Under 60-talet levererade de låtar till alla ifrån Doris Day, Jackie DeShannon, Aretha Franklin och Dusty Springfield till Tom Jones och Manfred Mann.
Bacharach gjorde soundtracket till James Bond-parodin ”Casino royale” 1967 och skrev två år senare ”Raindrops keep fallin’ on my head”, som i BJ Thomas händer blev en jättehit via filmen ”Butch Cassidy and Sundance Kid”.
Med 70-talet började delvis nya vindar blåsa genom den ombytliga popvärlden, hitsen slutade flöda vilket påverkade kemin mellan såväl Bacharach och David som duon och Warwick. Parterna stämde varandra fram och tillbaka i olika ekonomiska fejder. Bacharach släppte några musikaliskt intressanta men kommersiellt mindre lyckade soloplattor.
I början av 80-talet hittade han åter rätt med några hits till namn som Cristopher Cross och Roberta Flack. Och 1984 insåg Bacharach och Warwick att de hade saknat varandra, vilket ledde till ny musik. Framför allt singeln ”That’s what friends are for” året därpå, en välgörenhetslåt för aids-forskningen med Warwick, Elton John, Gladys Knight och Stevie Wonder som skrevs av Bacharach och hans fru Carole Bayer Sager och blev en ny jättehit.
På 90-talet hade en ny generation popfans och artister vuxit upp som hörde de gamla Bacharach/David-hitsen med nya öron. Inte minst band ur indiesfären – från popfigurer som Oasis och Saint Etienne till mer avantgardistiskt inriktade namn som Sonic Youth – nämnde Bacharach som stor inspiration.
Band som The Walker Brothers, som hade haft den största framgången med ”Make it easy on yourself” på 60-talet, fick en renässans och när boxen ”The look of love: the Burt Bacharach collection” kom blev det en måste-låda för alla 70-talister som tog sin pophistoria på allvar (vilket det var väldigt inne att göra vid den här tiden).
Mer än något annat var det ett nytt samarbete som åter placerade Bacharach mitt i kreddsmeten. Elvis Costello, stort Bacharach-fan sedan barnsben, blev ombedd att skriva en låt ihop med sin hjälte till filmen ”Grace of my heart”. Resultatet, ”God give me strength”, blev så bra att duon kände att de måste göra en hel skiva tillsammans.
”Painted from memory” som släpptes 1998 var Bacharachs första album på över 20 år och en artistisk triumf för båda artisterna, där Bacharach hittade tillbaka till sitt klassiska 60-talslåtskrivande och Costello adderade texter som han sjöng med sällsynt glöd och innerlighet. Albumet var ett av det årets allra mest hyllade och blev bland mycket annat överlägsen vinnare när Aftonbladets nöjesredaktion röstade fram årets bästa skivor.
Vid sidan av musiken var Bacharach genom karriären bland annat värd för olika tv-shower, hade småroller i Austin Powers-filmerna och satt med i ”American Idol”-juryn.
Försvinnande få låtskrivare har nämligen satt sitt namn under fler kompositioner som verkligen förtjänar att kallas evergreens än Burt Bacharach.
Privatlivet var mer turbulent än det professionella. Han var gift fyra gånger och fick två söner och två döttrar. Den äldsta, Nikki Bacharach, hade Aspbergers syndrom men blev aldrig diagnosticerad. 2007 begick hon självmord, 40 år gammal.
Det sista stora projektet Bacharach tog sig an, 88 år gammal, var att skriva musiken till filmen ”A boy called Po”, en berättelse om just autism som berörde honom djupt.
I går somnade han in i sitt hem i Los Angeles, efter ett 94 år långt och minst sagt rikt konstnärsliv.
Att skriva att musiken lever vidare är en klyscha när det är dags att runda av den här sortens texter men i det här fallet är det verkligen sant.
Försvinnande få låtskrivare har nämligen satt sitt namn under fler kompositioner som verkligen förtjänar att kallas evergreens än Burt Bacharach.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik.