Hästpojkens ångest har aldrig varit lika levande

Publicerad 2018-04-20

”Så hamnar jag på krogarna jag saknat och dricker lite mera än jag hade tänkt”, sjunger Martin Elisson på ”Under hjulet”.

ALBUM På "Hästpojken är död" finns allting vi känner igen sedan tidigare men med en betydligt större dos hopplöshet.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Hästpojken
Hästpojken är död
Tamiami/Border


POP Hästpojkens debut kom samtidigt som den ängsliga delen av mina tonår. Då var sökandet efter musik också sökandet efter en ljusglimt i ångesten. Vi var många som slutade leta när den dåvarande trion slog igenom på Göteborgsscenen.

Vi fann tröst i texterna som sa att lyckan stod på glänt. Och när Hästpojken sjöng om att dricka dagarna i ända och leva som The Pogues problematiske sångare Shane MacGowan sjöng vi lika högt tillbaka.

Tio år har gått och få har kommit att skildra ångest och salta kinder på västkustens trasigaste gator som Martin Elisson och Adam Bolméus.

På fjärde skivan och den första på fem år finns allting vi känner igen sedan tidigare; allsångsvänliga refränger och bedrövade ballader om vartannat.

Men på ”Hästpojken är död” omfamnar duon ångesten på ett nytt sätt. Den har inga ljusglimtar. Och den är inte längre romantisk eller flyktig utan en självklar och ständig del av vardagen.

Martin Elisson viker ut tankar från hjärnans mörkaste vrår. Det är hjärtskärande att höra om hur han går itu, precis som hans pappa en gång gjorde.

Likaså när han delar med sig av livets hårdaste läxor till sitt ”ofödda lilla barn”. ”Man får bara en chans att vara lycklig/Så ta den och snälla förlåt mig”, sjunger han uppgivet.

I ”Under hjulet” tar självtvivlet över när han besöker sin favoritkrog, dricker mer än det var tänkt och gråter framför människor han hatar.

Och i ”Hosianna” kan han räkna alla sina lyckliga dagar på en hand: ”Är kanske glad i fyra dar/Av alla dar som en månad har”. Gitarren gråter med honom.

Hästpojkens ångest har aldrig varit lika levande — albumtiteln till trots. Men bristen på hoppfulla ljusglimtar får mig att längta tillbaka till duons största dagar, när de i temporärt lyckorus sjöng om att leva som Shane MacGowan.
BÄSTA SPÅR: ”Hosianna”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!