Veronica Maggio sitter tryggt på poptronen
Publicerad 2022-05-20
ALBUM När Veronica Maggio fullbordar sitt sjunde album med en andra halva kvarstår intrycket från del ett: hon har nästan blivit lite för bra på att låta som sig själv.
Veronica Maggio
Och som vanligt händer det något hemskt
Veronica Maggio/Universal
POP Trenden att släppa halva albumet först och resten lite senare är måhända en pr-mässigt smart idé. Artisten skapar uppmärksamhet två gånger och håller sig aktuell under en längre period. Det är onekligen i linje med streamingerans spelregler.
Och få har klarat av att bemästra just streaming lika väl som Veronica Maggio. I vintras blev hon första artist någonsin att nå en miljard strömningar med en helt svenskspråkig katalog.
Men rent konstnärligt känns de halva albumen som en mer tveksam idé. Det blir en stympad känsla kring musiken, och dessutom pyser albumformatets unika dramaturgi och spänning ut längs vägen när låtarna levereras pö om pö, i mindre klump och som enstaka spår, även med en kanske mer singelorienterad artist som Maggio.
När ”Och som vanligt händer det något hemskt”, hennes sjunde album, nu anländer i sin helhet, med ny låtordning, är det enda nya två låtar samt ett litet intro.
Och även om den minimalistiskt lättfotade ”Låt mig gå” och bitterljuva sommarminnet ”Fint i mörkret” omedelbart seglar upp som toppar på skivan kvarstår till största delen intrycket från de första sex låtarna som kom i november.
Veronica Maggio har de senaste tio åren format inhemsk pop på modersmålet som väldigt få andra. Vore det inte för hennes välfångade bilder av relationer i dur och moll och den unika mixen av fingret på samtidspulsen och djup svensk poptradition i kombination med en omedelbart identifierbar melodivärld hade åtskilliga både mer och mindre framgångsrika efterföljare låtit helt annorlunda.
Plockade styckvis är en rad av de här låtarna ypperliga bevis på att den Uppsala-bördiga sångerskan och låtskrivaren sitter tryggt kvar på tronen. I till exempel ”Höghusdrömmar” eller ”Heaven med dig” har hon väldigt catchy bevis på att det går utmärkt att ta även den här sortens i grunden väldigt ”unga” popmusik över 40-strecket. Sättet att med få ord sätta detaljrika scener och berätta existentiellt och personligt om uppväxt och blossande känslor bländar alltjämt.
Men när de här tolv låtarna ska konsumeras som de kommer nu, i ihopsamlad albumform, är det svårt att skaka av sig känslan av att Maggio spelar lite för säkert. Hon verkar mer mån om att förvalta sin position än att utmana sig konstnärligt. Egentligen inget fel i det, pophistorien är full av misslyckade skomakare som borde ha blivit vid sin läst.
Jag anar dock att någon med Veronica Maggios sällsynta talang hade lyckats alldeles utmärkt att kliva åt ett liter mer radikalt nytt håll utan att tappa särskilt många lyssnare.
Snarare kunde hon förmodligen ha hittat en del nya.
BÄSTA SPÅR: ”Höghusdrömmar”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik