Ed Sheeran har gjort sitt bästa album hittills
Uppdaterad 2023-05-10 | Publicerad 2023-05-05
ALBUM När Ed Sheeran kastar hundratals tänkta hits till förmån för en terapisession med The Nationals Aaron Dessner uppstår karriärens bästa popmusik.
Ed Sheeran
Subtract
Atlantic/Warner
POP Det allra mest privata har blivit popmusik. Det är egentligen en utveckling som skett över ett drygt decennium. Taylor Swift banade väg på folksviten ”Folklore” och ”Evermore” där hon tillsammans med The Nationals Aaron Dessner spelade in tassande och självutlämnande koftpop i skogarna utanför New York.
Kanske når vi kulmen nu, när vännen och samarbetspartnern Ed Sheeran följer i hennes fotspår. Artisten från Suffolk i östra England, som mer än någon annan beskyllts för att ha fingret i luften och blidka listorna, har bestämt sig för att blicka inåt istället.
Grunden är ett personligt trauma. Ed Sheerans fru, Cherry Seaborn, drabbades av en tumör medan hon var gravid med parets andra dotter. Behandling kunde ske först efter förlossningen. Samtidigt gick artistens bästa vän, Jamal, bort. Händelser som fick låtskrivaren att på en vecka kasta hundratals låtskisser. Tio års arbete där han hade försökt skulptera det perfekta, akustiska popalbumet.
I stället får vi artistens dagboksanteckningar från februari i år. En tid som parallellt med ovan nämnda påfrestningar präglades av Sheerans ständiga rättegångar om upphovsrätt, där hans publik var bistra domare snarare än lyriska fans.
Musiken på ”Subtract” påminner om de Annie Leibovitz-fotografier som ackompanjerar femte albumet. Å ena sidan: spontan musik skapad i stuga vid havet. Å andra sidan: superuppstyrd adult contemporary.
Producenten Aaron Dessner är den perfekta kumpanen för ändamålet. Han låter Ed Sheeran sortera sina tankar i fred. Fyller bara i med små bekräftande nickningar. Skira stråkar, sparsamt piano, ett knappt märkbart beat.
Albumet tar avstamp i en nautisk känsla med låtarna ”Boat” och ”Salt water”. Ett klassiskt bildspråk i popmusiken. Stormiga oceaner fortsätter att gäcka upphovsmannen genom de fjorton sångerna. ”Borderline” är en fin och ömtålig ballad som hotar att blåsa bort i bara en bris.
Ungdomen är slut, någonting annat mer allvarsamt tar vid. 32-åringen har varit vilse sedan tonåren men låtsats som att allt varit okej, sjunger han. På Ullevi-konserten i somras fick jag nästan svindel av tanken på popstjärnans position. Tyngden av en sådan popularitet på axlarna.
Sheeran sjunger rakt igenom övertygande och det hörs att han faktiskt har saker på hjärtat, på riktigt. Han oroar sig över sin käresta och sin lilla dotter. ”Sycamore” börjar i brisig sommar men mellanlandar på den olidligaste av platser: sjukhusets väntrum.
Egentligen är Sheeran långt mer lämpad för en pastoral psalm som ”The hills of Aberfeldy” än den Justin Bieber-pop där han ofta känts malplacerad.
Problemet med ”Subtract” är att Sheeran helt enkelt är en så slipad låtsmed att han inte kan låta bli att ringa in Max Martin och Shellback för singeln ”Eyes closed”. Där han tror sig vara styrd av sin inre monolog går hans hitmakarhjärna i själva verket på högvarv. Det krävs nog år av ”Walden”-tillvaro och ytterligare terapisessioner med Aaron Dessner för att bryta det mönstret.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik
