Simple Minds bjuder på en omsorgsfull hitshow

Uppdaterad 2020-03-08 | Publicerad 2020-03-06

KONSERT När Simple Minds slutar försöka höra hemma i nuet och fullt ut accepterar rollen som stilfullt nostalgotek för gamla nyromantiker hittar faktiskt deras storslagna rock mer rätt än på länge.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Simple Minds
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 2 500 (utsålt). Längd: 144 minuter plus paus. Bäst: ”All the things she said” och ”Alive and kicking”. Sämst: ”The American” har väl aldrig varit speciellt kul.


Jag har sett Simple Minds två gånger den här sidan av millennieskiftet, på Cirkus i Stockholm 2006 och i Solnahallen 2009.

Båda gångerna jobbade enda kvarvarande originalmedlemmarna, sångaren Jim Kerr och gitarristen Charlie Burchill, hårt med att pumpa ut en lång setlista för de församlade 60-talisterna. Både engagerat och och generöst. Kerrs plaskvått svettdrypande skjorta är nog faktiskt det jag minns bäst från Cirkus-giget.

Men båda gångerna gick jag hem och satte två plus och skrev om hur skottarna trots all ansträngning kändes oförmögna att hitta något slags relevant plats i samtiden med sitt så tidstypiska sound av synthar och daterade bombasmer.

Nu är det elva år senare senast och turnén heter ”40 years of hits”, även om allt som folk har kommit för att höra i kväll spelades in mellan 1979 och 1991 och bara två låtar är nyare än så.

Men när det är så uttalat vilket slags show det rör sig om, när bandet inte längre gör sig några halvhjärtade illusioner om att vara en del av tiden utan i stället går in för att leverera sin greatest hits-show så gediget som det bara är möjligt, händer något.

Möjligen har popmusiken under åren även börjat luta åt ett håll som får Simple Minds 80-tal att låta bättre igen, jag vet inte.

Men Simple Minds låter både harmoniska och bekväma och Kerr promenerar roat runt på scenen som något slags Glasgows lätt grånade new wave-svar på Frank Sinatra.

Det låter bra, ljusshowen är enkel men smakfull och det finns en omsorgsfullhet i leveransen som bara den lyfter nummer som ” Someone somewhere in summertime” eller ”All the things she said” rejält. Och signaturmelodin ”Don’t you (forget about me)”, som Kerr på tidigare konserter har kunna verka en smula trött på, blir här en lång, lycklig allsångsfest.

Det finns förstås moment där tidens obönhörliga tand gör sig påmind. ”Promised you a miracle”, en favoritlåt på den tiden, fungerar till exempel inte något vidare med soulig körsång och rockgitarrsolo.

Men ”Belfast child” och ”Waterfront” bygger den tajta septetten upp så snyggt att man nästan önskar att de skulle bre på med ännu lite mer pompa.

Så när alltjämt mäktiga ”Alive and kicking” rullar ut som kvällens näst sista nummer tänker jag att den känns mer sann för det här bandet i kväll än på åtminstone två decennier.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik