När Bob Dylan var uppsnärjd i det blå

Publicerad 2018-11-02

Bob Dylan uppträder med The Band under ”Blood on the tracks”-eran. Till vänster skymtar Robbie Robertson.

ALBUM Boxen ”More blood, more tracks” kan vara det mänskligaste porträttet av Dylan som har släppts.

Men vem vet?

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Bob Dylan
More blood, more tracks
Columbia/Sony


ROCK Bob Dylan är den ultimata rockstjärnan.

Därför går det också att kalla honom för den största bluffen.

Förutom musiken är hans största bedrift att uppfinna en person som ingen kan få grepp om, äga eller förklara.

I grund och botten går hans image ut på att vara ett otillgängligt och snarstucket rövhål. Men med tanke på hur rockbranschen och världen alltid har sett ut – vem skulle inte ha gjort samma sak om de hade kunnat?

Eftersom ingen kommer åt honom är Bob Dylan bevarat rockstjärnans viktigaste valuta, mystiken. Ingen ur hans generation har lyckats vara just ett mysterium lika länge och framgångsrikt. Prince var möjligtvis det enda undantaget.

Fansen betraktar sin idol med något starkare än simpel vördnad. Dylan är deras frånvarande pappa. Allt han gör eller har gjort, stort som smått, bryts ner i atomer för att lösa gåtan.

Situationen påminner om när kärlekstörstande barn förtvivlat försöker begripa varför en förälder har övergett dem eller aldrig ringer. Minsta livstecken och detalj blir antingen ett lyckorus eller ett trauma.

Jag vet inte heller om den fjortonde delen av Bob Dylans ”The bootleg series”, ”More blood, more tracks”, är bra för fansen. Den mest utförliga versionen består av två utsökta och informativa böcker samt sex cd-skivor. Boxen innehåller allt som spelades in till albumet ”Blood on the tracks” från 1975.

När Bob Dylans bror David hörde albumet tyckte han att musiken inte var tillräckligt kommersiell. Dylan spelade snabbt in flera låtar på nytt hemma i Minnesota, däribland ”Tangled up in blue”, ”Idiot wind” och ”If you see her, say hello”.

Debatten om vilka versioner som är bäst har pågått i decennier. Många föredrar de alternativa och råare tagningarna från New York.

Men här kan alla som vill sitta och febra över tolv tagningar av ”You’re gonna make me lonesome when you go”. Eller varför inte den tredje tagningen av ”Buckets of rain”, med bas? Det finns även åtskilliga tillfällen att slita sitt hår åt faktumet att Dylan valde att ta med tradiga ”Lily, Rosemary and the jack of hearts” på originalskivan och inte ”Up to me”.

När en bekant, som har en underbart distanslös relation till Bob, bläddrade i en av de inbundna böckerna med rara fotografier, essäer och sidor från Dylans anteckningsböcker ropade hon högt:

”Titta, han har strukit under ord!”

Menar du det? Grattis.

De akustiska, elaka, smärtsamma och ilskna folkrockinspelningarna på ”Blood on the tracks” har en speciell status. Många, däribland jag, har valt att tolka dem som kommentarer till skilsmässan mellan Dylan och hans första fru Sara Lownds. Sonen Jakob har sagt att han hör sina föräldrar kommunicera med varandra när han lyssnar på skivan.

Om ”Blood on the tracks” är Dylans ”Scener ur ett äktenskap” vore det en reva i hans pansar, ett litet fönster som visar någonting annat och mer privat än en utstuderad rockstjärna, kanske en riktig person. Men när han själv skriver om albumet i självbiografin ”Memoarer del 1” avfärdar han den vedertagna bilden av låtarna och texterna. Musiken var inspirerad av ryska författaren Anton Tjechov.

Vad som är sant eller inte spelar ingen roll. Inspelningarna på ”More blood, more tracks” presenteras i kronologisk ordning. Lyssnaren kan följa hur låtarna på ”Blood on the tracks”, som i de flesta fall var rätt färdiga från början, växer fram, förändras, väljs bort och görs om. Meningar och verser lyfts bort, stryks och flyttas runt.

Bob Dylan har sagt att han i början var tvungen att skriva hundra dåliga låtar för att lyckas göra en som var bra. Behållningen med ”More blood, more tracks” är porträttet av ett arbete där inget kommer gratis, inte ens för den mest hyllade och geniförklarade rockstjärnan någonsin.

Bilden av den kämpande, sökande och säkert oroliga låtskrivaren som måste bli klar under tidspress kan vara den mest mänskliga versionen av mannen bakom myten som hittills har visats offentligt.

Men i slutändan är nog också det, som det heter i Dylans egen visa, upp till dig.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik