Gillespie och Beth gör genuint starka låtar

Uppdaterad 2021-07-07 | Publicerad 2021-07-02

Inte lika muntert på skivan som på pressbilden, för att uttrycka det milt.

ALBUM På ”Utopian ashes” fångar Bobby Gillespie och Jehnny Beth känslan av sönderfallande kärlek i nio lika starka som tidlösa låtar.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Bobby Gillespie & Jehnny Beth
Utopian ashes
PRML SCRM/Silvertone/Sony

ROCK Bobby Gillespie från Primal Scream och Jehnny Beth från Savages hade mötts i några olika sammanhang men det var först under en Scream-konsert för fem år sedan som de upptäckte att de hade musikalisk kemi.

Gillespie bjöd upp Beth på scen för att sjunga Lee Hazlewood & Nancy Sinatra-duetten ”Some velvet morning” och tanken på att göra någonting mer föddes i princip omedelbart. Även om de till en början hade betydligt mer elektroniska idéer kring projektet möttes den skotske veteranrockern och hans betydligt yngre franska kollega naturligt kring klassiskt 60- och 70-talsvemod av den sort som Gillespie utforskade redan i balladerna på ”Give out but don’t give up” från 1994.

Vilket ganska snabbt ledde till ett tämligen traditionellt anlagt duettalbum i fotspåren på just Nancy & Lee, Emmylou Harris och Gram Parsons och Tammy Wynette och George Jones.

Men där den unge Gillespie kanske främst fick låtarna att spraka av sin gränslösa passion för musik är ”Utopian ashes” en skiva med sänkt gard, där båda sångarna låter som att de gräver ur egna erfarenheter för att gestalta det genomgående temat: en kärleksrelation i sönderfall.

Det här är historieberättande av samma sort som hos Leonard Cohen, Lou Reed eller Dion. Rakt och uppriktigt, utan onödigt fluff. Låtarna heter exakt vad de handlar om: ”Remember we were lovers”, ”Living a lie”, ”Stones of silence”, ”Your heart will always be broken”.

Gillespie poängterar att det inte är självbiografiskt, de båda låtskrivarna tog sig an ämnet ungefär som en författare. Men den här sortens sånger klarar man i regel bara av att skriva om man själv vet hur den dödsdömda kärleken känns. Minnena, förnekelsen, tvivlet, rädslan, det oundvikliga uppbrottet, insikten om att allt har ett slut.

Inte minst är det en samling genuint bra låtar, den sortens omsorgsfullt regisserade album som jag först när jag hör det inser hur mycket jag har saknat. Nio kärnfulla spår, plus en liten dikt av Gillespie.

Större delen av Primal Scream spelar på plattan, Beth har med sig sin trogne kollaboratör Johnny Hostile.

Tillsammans gör de ett rockalbum som kunde ha spelats in när som helst de senaste 40 åren och sannolikt kommer att fortsätta låta utmärkt avsevärt längre än det mesta som släpps i år.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik