En uppvisning i konsten att inte älska sig själv
Uppdaterad 2022-06-13 | Publicerad 2022-06-03
ALBUM Post Malones nya album handlar om att spola ned piller i toaletten och råka vakna i Japan. En fascinerande uppvisning i konsten att inte älska sig själv.
Samtidigt är det en ganska direkt spegelbild av samtida popmusik.
Post Malone
Twelve carat toothache
Republic/Universal
POP ”This song is about checking into a hotel room, getting fucked up and breaking everything inside.” Så presenterade Post Malone låten ”Rockstar” på festivalen Smash sommaren 2018. Den omåttligt populära dunderhiten gjorde Austin Richard Post till den sjungande, hedonistiska rappens mainstreamstjärna och tatuerade ansikte utåt.
Fjärde albumet, med typiska titeln ”Twelve carat toothache”, kom till under pandemin. Musiken är en uppgörelse med den till synes omöjliga uppgiften att vara mainstreamartist och samtidigt behålla någon form av psykisk hälsa.
Det är inte svårt att förstå varför Post Malone är så omåttligt populär i strömningseran. 26-åringens uttryck är motsatsen till subtilitet. Hans vibrato nästan parodiskt i sin konstanta lidelse. Hans musik en uppvisning i konsten att inte älska sig själv. Ett eko av den ändlösa tomhet som uppstår när människan enbart lutar sig mot snabba kickar, sociala medier och substanser. Det gör musiken till ett fascinerande tidsdokument. Men bristen på finess blir tröttsam över ett helt album, även om ”Twelve carat toothache” med sina 43 minuter är artistens hittills kortaste.
Malones melodi- och formspråk är oerhört 20-talistiskt, även det övertydligt och skräddarsytt för streamingtjänsterna. Två låtar har till och med parenteser för att förklara sinnesstämningen – ”I like you (a happier song)” och ”I cannot be (a sadder song)” – ingen får missa poängen!
Annars är albumet, faktiskt, en ganska nedtonad historia. Post Malone förstärker sin inre trubadur, den som övertygade mest när han besökte Globen för tre år sedan. ”Lemon tree” – nej, det är inte en cover på Fools Gardens enhitsunder med samma namn – är till exempel ganska trevlig lägereldsrap. Denna subgenre kulminerar i låten ”Love/hate letter to alcohol”, ett samarbete med Fleet Foxes Robin Pecknold. Sakral autotunefolk om att tappa tänder utan att riktigt minnas varför.
Albumet avslutas med ett röstmemo där Post sitter ensam och deppar på kammaren. Frågan är om inte blott hans röst och gitarr är den mest ärliga speglingen av den hopplöshet resten av albumet anstränger sig så till tusen för att förmedla.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik