Bon Jovi siktar högt men landar platt

Sofia Bergström

helskärm

ALBUM När Bon Jovi tacklar några av samhällets svåraste problem blir utfallet frustrerande uddlöst.

Bon Jovi
2020
Island/Universal

helskärm

ROCK En gång i tiden dyrkades marken som Bon Jovi gick på.

1980-talet var en tid av listettor och masshysteri för New Jersey-akten, och deras hormonstinna rock satte tonårshjärtan över hela världen i brand. (Om min mamma till exempel hade fått bestämma hade sångaren Jon Bon Jovi varit min styvpappa i dag.)

När 90-talet gjorde entré började gruppens stjärna sakteligen slockna. Och på den här sidan av millennieskiftet har bandets diskografi drunknat i mediokra melodier och enkelspårig arenarock. Gitarristen Richie Samboras avhopp för sju år sedan gjorde knappast saken bättre.

Bandets femtonde album ”2020” spelades in förra året, men när utgivningen sköts upp på grund av pandemin passade kvintetten på att uppdatera delar av materialet.

Countrydoftande ”Do what you can” handlar exempelvis om att vi måste göra det bästa av situationen just nu, och dödsskjutningen av George Floyd och Black lives matters-rörelsen inspirerade innehållet till ”American reckoning”.

Jon Bon Jovi kan fortfarande sjunga, inget snack om saken. Men han är ingen vidare textförfattare.

Diskbänksrealism och synande av sociala orättvisor à la Bruce Springsteen blir i frontmannens händer till en kakofoni av klyschor. Till och med när några av hans personliga och politiska hjärtefrågor sätts under lupp.

Världen vore en bättre plats utan textrader som ”Although I'll keep my social distance/What this world needs is a hug” och”Ain't it time we loved the stranger/They’re just a friend you ain't met yet”.

Frasen ”The devil’s greatest trick was just to say he wasn’t real” passerade sitt bäst före-datum för längesen.

Och man behöver en spypåse för att ta sig igenom kärlekskranka ”Beautiful drug” och blödiga ”Story of love”.

Visst är Deep Purple-influenserna i ”Blood in the water” relativt läckra. Och visst pockar det maffiga outrot i krigsveteran-hyllningen ”Unbroken” på uppmärksamheten.

Men i övrigt är musiken frustrerande försiktig och förutsägbar.

I intervjuer har sångaren berättat att skivan i mångt och mycket handlar om att våga chansa och utmana sig själv.

Det är synd att han och resten av bandet inte lever som de lär. Den ikoniska rockgruppen befinner sig i en så pass priviligierad sits att de faktiskt har råd att kosta på sig några risker.

”2020” blir därför inte revanschen som de så desperat behöver.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik