Utmanande och snygg show med Peter Gabriel
Publicerad 2023-06-01
KONSERT När Peter Gabriel gör sitt första Sverige-besök på nio år får vi både hits och läckra effekter men kanske inte den show som publiken allra helst vill ha.
Ambitionerna hedrar honom även om somligt frestar tålamodet.
Peter Gabriel
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Välfyllt men inte fullt. Längd: 155 minuter plus paus. Bäst: ”Don’t give up” och ”And still”. Sämst: En del moment av stabbig rockfunk blir det.
Förr, när skivförsäljning drev musikindustrin, var det främsta syftet med en turné att göra reklam för ett nytt album.
I dag tjänar artister sina stora pengar på turnéerna och kan därför göra lite mer som de vill med musiken de spelar in.
När Peter Gabriel kommer till Sverige för första gången på nio år gör han något så udda som att fylla halva setet med låtar från en skiva som inte släpps förrän i höst. Fem av spåren från ”i/o” har visserligen sipprat ut som singlar under våren – Gabriel släpper, av något oklar anledning, en låt vid varje fullmåne – men får jag gissa är mycket helt nytt för de flesta.
Den sortens konstnärliga kompromisslöshet går givetvis helt i linje med den gamle Genesis-sångarens hela artisteri.
Dessutom visar sig flera av ”i/o”-låtarna, som Gabriel har petat med under de drygt 20 år som har gått sedan senaste studioalbumet ”Up”, inte alls vara den sortens transportsträckor som ny musik så lätt blir med levande 70 plus-legendarer vars fans vill höra klassikerna de växte upp med.
Gabriel förstår dessutom fortfarande hur man lyckas hålla en show visuellt engagerande.
Temat för kvällen ligger i tiden, Sångaren och låtskrivaren har förklarat att han vill diskutera hur människan verkar ha glömt bort att vi precis som allt annat är en produkt av jorden och börjat tro att det är vi som har skapat världen vi lever i.
Således börjar showen i det ursprungliga, runt en lägereld där hela det åtta personer starka bandet sitter samlat och spelar ”Washing of the water”, en 30 år gammal låt om att låta sig helas av elementen.
I små korta introduktioner mellan numren pratar Gabriel vidare om hur vi innan vi hade språk kommunicerade med ljud och toner, om möjligheter och faror med AI och tankeläsande teknik som väntar runt hörnet, hur den extremt sammankopplade tid vi lever i samtidigt tenderar att kännas mer individualistisk än någonsin.
Allt medan bildskärmar visar videoverk av en rad konstnärer, bland andra kontroversielle Ai Weiweis ”middle finger to death”.
Det visuella är i stunder faktiskt nästan mer engagerande än Gabriels patenterade mix av progressiv rockfunk, världsmusik och popmelodier.
Man får ibland nästan känslan att sångaren och låtskirvaren från Surrey helst hade spelat ännu fler nya låtar och slänger in klassiker som ”Sledgehammer”, ”Big time” och ”Solsbury hill” för att han måste men samtidigt är det alltjämt magnifika låtar. Kvällens topp blir en förtätad version av balladen ”Don’t give up”, där sångerskan och cellisten Ayanna Witter-Johnson tar hand om Kate Bushs delar med nervig närvaro.
Nya ”Four kinds of horses” har en suggestiv atmosfär som leder tankarna mot David Bowies sista period. Och den lika nya ”And still”, skriven till Gabriels mor, är en skir och vacker liten sång med med försiktiga stråkar och subtilt blås.
Allt låter extremt bra, men så har Gabriel också med sig ett band fyllt av mångåriga proffs, däribland trogne basisten Tony Levin.
Trots att Gabriel ibland lämnar sitt piano och tar några trevande danssteg händer det emellertid att det blir lite träigt också, särskilt som han håller på i över två och en halv timme.
Soundet må vara hans eget, och han är roligare än man kan tro. Men somligt – även en del av det nya – sitter verkligen fast i 80- och 90-talen. Annat känns mest bara som sound, förvisso rätt snyggt men ganska konturlöst och väl pompöst.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik