Tove Lo gör ursnygg pop från framtiden
Publicerad 2022-10-14
När Tove Lo för första gången släpper musik på eget skivbolag resulterar det i hennes bästa album hittills.
Tove Lo
Dirt femme
Pretty Swede/Mtheory/Bertus
POP Tove Lo är alltid snäppet vassare än sina kollegor, oavsett om hon sjunger om att läka hjärtat på en sexklubb eller döper sina låtar till ”Disco tits” och ”Bikini porn”.
Musiken tonsätter den sista timmen innan klubben stänger när man bävar inför att behöva gå hem och låta hjärtesorgen ta över. Det har resulterat i fyra album fyllda till brädden av adrenalinstinn pop, där jakten efter nya kickar ständigt driver melodierna framåt.
Men ”Dirt femme” är någonting annat. Det finns ingen mening med att dra ut på det: Tove Lo har gjort sitt bästa album hittills.
Kanske beror det på att Ebba Tove Elsa Nilsson, som hon egentligen heter, för första gången släpper musik på egen etikett efter att ha lämnat skivbolaget Universal tidigare i år. Friheten har resulterat i välproducerad och futuristisk popmusik.
Det är avskalat men samtidigt storslaget, mycket tack vare hur låtarna pyntats med en bas som ständigt pulserar genom hela kroppen.
”Call on me” hade lika gärna kunnat vara en discoklassiker från 80-talet medan ”Pineapple slice” är urmodern pop, med sin medryckande melodi och explicita text om oralsex.
”2 die 4” innehåller Tove Los allra första sampling. Synthen i Gershon Kingsleys klassiska ”Popcorn” gifter sig fint med hennes förhoppning om att få hångla i regnet vid midnatt.
Och i First Aid Kit-samarbetet ”Cruel and cute” får Nilssons elektroniska pop möta systrarna Söderbergs akustiska gitarrer och varma harmonier, en kombination som fungerar överraskande bra.
Rent tematiskt är albumet en tydlig fortsättning på föregångarna ”Sunshine kitty” och ”Lady wood”, även här fångar Tove Lo kvinnligheten i vartenda ord. Kanske med ännu mer transparens än tidigare.
”Suburbia” handlar om att inte vilja ha barn, äktenskap eller allt annat som förväntas av en i 30-årsåldern. I ”Grapefruit” kämpar hon i stället med att tycka om sin kropp igen, efter att ha spenderat all sin tid på att räkna midjemått och kalorier:
”One two, grapefruit/How am I back here again?/Three four, lose more/I know my mirrors are lying”.
Det är popmusik i sin finaste och ärligaste form.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik