Bob Dylan skalar av en modern klassiker
Publicerad 2023-01-27
BOX ”Time out of mind” är en modern Bob Dylan-klassiker och givetvis ett högintressant ämne för en ”Bootleg series”-box.
Bob Dylan
Fragments - Time out of mind sessions (1996-1997): The bootleg series vol 17
Columbia/Sony
ROCK När ”Time out of mind” kom ut den 30 september 1997 var det Bob Dylans första album med egna låtar på sju år. Den vid tiden 56-årige sångaren och låtskrivaren hade redan då dragits med sitt levande legend-ok i flera decennier. Förväntningarna var således orimligt höga och de äldsta fansen hade efter två studioalbum med folkcovers, en MTV Unplugged-platta och samlingar förmodligen hunnit börja tvivla på om deras generations främsta röst hade några nya låtar kvar i sig.
Det hade han, som bekant. Dylans trettionde studioalbum hyllades tämligen unisont av recensenterna, dels för låtar som den sedermera ofta tolkade kärlekssången ”Make you feel my love” och avslutande 16-minutershymnen ”Highlands” men också för Daniel Lanois mörkt förtätade, atmosfäriska produktion. Lanois-soundet hade hjälpt till att göra ”Oh mercy” till en stor Dylan-platta 1989 och firade ännu större triumfer här, där döden och förgängligheten var bärande teman.
Sedan dess har den flerfaldigt Grammy-belönade ”Time out of mind” vuxit till en modern klassiker och får även sägas utgöra starten på den glimrande finalfas i Dylans karriär som alltjämt pågår drygt 25 år senare.
En djupdykning i perioden runt albumet känns således som ett utmärkt ämne för den sjuttonde ”Bootleg series”-volymen.
Det är sedan tidigare känt att Dylan själv inte var ett fullt lika stort fan av Lanois produktion som publiken och recensenterna. Han har beskrivit inspelningen som jobbig och konfliktfylld. Halvvägs in in sessionerna flyttade Dylan projektet från Lanois Teatro-studio i Kalifornien till Criteria Studios i Miami. En gitarr lär ha krossats under en extra upphettad diskussion.
Dylan hade idéer om en enkel live i studion-inspelning med rå rumskänsla à la folk-, blues- och r’n’b-plattorna han älskade från 50-talet. Mycket av det som gav den patenterade ”Lanois-känslan” lade den kanadensiske producenten på i efterhand.
Att skivan inte blev riktigt som Dylan hade tänkt sig verkar ha gnagt i honom, för efter ”Time out of mind” har han producerat alla sina album själv under pseudonymen Jack Frost. Den första av de fem skivorna i den här boxen är också en remixversion av albumet, med ett mer avskalat sound, och kanske mer i linje med hur musiken som Dylan släppt sedan dess har låtit.
Även om jag verkligen älskade hur ”Time out of mind” lät då – den dova, pockande och på flera sätt stilbildande stämningen – går det inte att komma ifrån att somliga låtar vinner på den ökade närvarokänslan och det lite mer tidlösa sound som den här versionen erbjuder. Eftersom Dylans låtar på scen är ett ständigt work in progress känns det tveklöst intressant att höra albumet så här, på samma sätt som när Paul McCartney rensade bort Phil Spectors produktion på Beatles ”Let it be... naked” 2003.
Men ännu mer intressant är resan dit, i det här fallet två skivor med outtakes och alternativa versioner. Som ganska tydligt visar att albumet kunde ha fått en ganska annorlunda ton om Dylan valt andra låtar och tagningar.
”Mississippi” var till exempel en låt som Dylan och Lanois inte riktigt kom överens om, vilket slutade med att den ställdes och istället gavs bort till Sheryl Crow innan Dylan gjorde ett nytt försök på ”Love and theft” fyra år senare. Här finns den i två outgivna versioner, varav ingen kanske överträffar den tidigare släppta.
Samma gäller den tidiga walking blues-tacklingen av livefavoriten ”Love sick”, som inte saknar poänger men knappast rymmer samma laddning som versionen som hamnade på plattan.
Skiva fyra rymmer livetagningar av låtarna från albumet, ljudmässigt i flera fall bokstavliga bootlegs och kanske mest av kuriöst intresse, även om den närmast ZZ Top-rockiga versionen av ”Cold irons bound” från Oslo 1998 tveklöst piggar upp.
Sista skivan är en ”bonus disc” med ytterligare versioner från perioden som redan finns utgivna på 2008 års ”Bootleg series”-volym ”Tell tale signs”, för att komplettera bilden ytterligare.
Men som vanligt med de här boxarna är en stor del av behållningen den alltid välgjorda boken, som denna gång rymmer gedigna essäer från varsin vinkel av författaren Douglas Brinkley och musikjournalisten Steven Hyden. Dessutom med ett rikt bildmaterial. Vi får bland annat se Dylan spela trummor och spexa med en fiol i studion.
Om det motiverar att lägga upp 1 500 spänn för en låda vars hela musikaliska innehåll finns på streamingtjänsterna går möjligen att fundera på. Men den som alltid har drömt om en riktigt gedigen ”Time out of mind”-box får sannolikt precis den boxen här.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik