Biffy Clyro får allt att falla på plats

Joacim Forsén

helskärm

Antingen är det ett av dina allra största favoritband. Eller så vet du inte ens vilka skottarna är.

Det säger sig självt att den svenska rockpublikens förhållande till Biffy Clyro måste styras upp.

Det finns många mysterier i musikbranschen. Lemmys kroppsfysik. Hur One Direction kan dra lika många fans till sin nya muggbutik som andra band lockar till en hel turné. Scooter. Vem som stulit vems pengar i Tambourine-härvan.

Skotska Biffy Clyro är ett annat exempel.

Gladstökigt

I regel roar de sig i toppen på de brittiska albumlistorna eller ränner runt på Wembley-scenen, men här hemma gick det så sent som i höstas att se bandet på klubbtrånga Debaser Slussen. På ett nästan utsålt Trädgår’n låter publiken visserligen gladstökig nog för att vara mer än en angelägenhet för landets finsmakade alternativrockare. Ändå är det är så mycket mer.

Det mesta från den spretiga dubbeln ”Opposites” faller på plats i kväll men framför allt är trion som vanligt en orkan. Känsloregistret är enormt. Scenkontrollen är total. Varje muskel i frontande Simon Neils hardcore­taniga kropp är kalibrerad. På honom ser inte Fendern ut som ett instrument, det är bara ännu en bit i hans anatomi. Inte ens en själlös maskin skulle kunna pressa ut musiken tajtare ur högtalarna.

Nya live-ess

Den ädla legeringen av popmelodier, punkdriven rock och arena­refränger är fortfarande bäst i ”Bubbles”, ”Many of horror” och ”Mountains”. Men i bland andra ”Biblical” och ”Black chandelier” har Biffy Clyro fått nya live-ess att glänsa i. Frågan är hur många det ska krävas.

Fotnot: Biffy Clyro spelar på Berns i Stockholm den 3 mars. Gå dit.