Liam Gallagher är bättre än på 20 år

Uppdaterad 2019-09-21 | Publicerad 2019-09-20

På nya soloalbumet sluter Liam Gallagher en cirkel som började med Oasis.

ALBUM Varför ett nytt album med Liam Gallagher?

Som han själv har döpt skivan till:

Varför inte?

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Liam Gallagher
Why me? Why not?
Warner


ROCK Du vet vad du får.

Att kräva att Liam skulle förändra eller förnya sig är ungefär som att be Angus Young i AC/DC att sluta använda shorts. Det kommer inte att hända.

Musiken befinner sig på ett lika tryggt avstånd från samtiden som bröderna Gallagher i princip har gjort sedan skivan ”Standing on the shoulder of giants” med Oasis från år 2000.

Låtarna befinner sig närmare bestämt någonstans mellan gråboogien på ”Dig out your soul” och något av Beady Eyes bortglömda album.

Och Beatles är aldrig längre bort än att Liam har döpt sitt andra soloalbum efter två tavlor av John Lennon.

En sak är säker – Liam har befunnit sig på betydligt mer tveksam musikalisk mark förut.

Under de sedvanligt tjocka lagren av gitarr-marmelad går det att skönja något som kan kallas låtar. Dessutom några exempel som, i rätt miljö, går att lyssna på igen. Kanske tre gånger, till och med. Det var länge sedan som Liam kunde hänga upp sin röst på lika starka melodier.

Tänker framför allt på midtempoballaden ”Once”. Den plockar lite vad den vill från ett par Lennon-låtar, som ”Jealous guy” och ”Mind games”.

Det påtagliga Rolling Stones-groovet i ”Now that I’ve found you” bidrar med syre i gitarrsmeten och ”One of us” är en oväntat lyckad version av ”Wonderwall”.

Men det går aldrig att gömma sig från faktumet att det är roligare att läsa om både Liam och Noel Gallagher i dag än att lyssna på dem. Varför så många förälskade sig i dem i mitten av 90-talet finns kvar i alla intervjuer de gör i dag. Att läsa om dem är som att upptäcka dem på nytt.

I en av dem pratade Noel om hur han såg Oasis som en självklar förlängning av acid house-rörelsen, musiken var en katalysator för folk att känna sig fria i ett kortlivat och enormt kollektiv. I dag är det lättare att märka hur Oasis mest älskade refränger och texter inte alls går ut på att skalla någon i ansiktet.

De uttrycker snarare en längtan efter att hitta ett större och bättre sammanhang tillsammans, att bygga sin identitet med andra, främlingar eller familj.

Som några generationskamrater till Oasis uttryckte saken på en helt annan skiva: come together.

Det kan vara därför albumen ”Definitely maybe” och ”(What's the story) morning glory” blivit så älskade. De står i skarp kontrast till 2000-talets extrema individualism. Man känner sig aldrig ensam när man lyssnar på ”Live forever”, ”Don’t look back in anger” eller ”Slide away”. Man sjöng ju dem tillsammans, då för länge sedan.

På ”Why me? Why not?” är det som att Liam Gallagher fortfarande jagar den känslan. Men nu handlar det naturligtvis inte att slå världen med häpnad, explodera från ingenstans och visa vem han är längre. Den klassresan är sedan länge över.

I ”Once” sjunger han, fortfarande med samma fantastiska och oöverträffade rockröst, om hur mycket lättare allt var när de inte hade någonting, när de var förstörda och inte behövde rensa poolen och skicka kidsen till skolan.

Han minns hur mycket den andra personen brukade skina. Du slank ner som ett glas vin, min vän. I min värld känns det som att han riktar vartenda ord till sin värsta fiende och storebror.

Slutsatsen i refrängen ringar in hela Oasis:

”You only get to do it once.”

Det som började med ”Supersonic” och ”Live forever” har till sist fått sin slutserenad.

Att det var Liam och inte Noel som skulle svetsa ihop den cirkeln är en av årets finaste överraskningar.

BÄSTA SPÅR: ”Once” och ”One of us”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik