En ny försenad klassiker är här

Per Magnusson

Så bra är D'Angelos ”Black Messiah”

SOUL The Beach Boys ”Smile”, Guns N’ Roses ”Chinese democracy” och Aphex Twins ”Syro”. Det är dags att lägga till ännu ett i raden av mer eller mindre klassiskt försenade album.

Att tvingas vänta i fjorton år på ny musik från en artist är kittlande. Det var knappast självklart att det skulle komma någon sådan från D’Angelo överhuvudtaget. Med ”Voodoo” på meritförteckningen kunde vem som helst unna sig en tidig pension.

Knark och ångest

Albumet har satts på piedestal av neosoul-nostalgiker, fått nollnolltalets vita pop­orkestrar att gå upp i blåögd falsett och inspirerat dagens två bästa artister – Beyoncé och Frank Ocean – att utmana konventioner och ta soulmusiken vidare.

Under det ett och ett halvt decennium som gått sedan sist har D’Angelo jobbat på sig själv snarare än på ett nytt album.

Knark, bilkrascher och prestationsångest har kantat hans väg. Samtidigt har ofärdiga demoinspelningar och konsertupptagningar läckt och gett bränsle till mytbildningen kring hans ständigt uppskjutna tredje album.

Blinkar till de stora

Men så i vår mörkaste timme – finns ”Black Messiah” plötsligt här.Och den rör sig tillbakalutad mellan politisk funk, dimmig drömsoul och oerhört trevlig analog jazz. D’Angelo är fortfarande skicklig på att blinka till historiens stora – Marvin Gaye, Curtis Mayfield och Sly And The Family Stone – utan att någonsin förlora sig själv.

Cigarettmys

Däremot innehåller produktionen få påminnelser om att det står 2014 i kalendern.

Bara attityden, den introverta oviljan att flörta – har han gemensam med moderna soul- och r’n’b-artister.

När 40-åringen och hans musikanter i The Vanguard bara leker låter musiken som allra bäst.

Det känns ungefär som att sitta där mitt i studion och röka en mysig cigarett. Som om musiken tagit fjorton timmar, snarare än fjorton år att spela in. Det är en tilltalande och knappast orimlig tanke att det faktiskt är så.