Cher bländar med underhållande show

Håkan Steen

KONSERT Cher släpper ned 90 minuter lyxigt Las Vegas-glitter mitt i den svenska hösten.
Musiken är i långa stunder verkligen vad den är men själva showen och dess unikum till stjärna bländar desto mer.

Cher
Plats: Friends Arena, Stockholm. Publik: 28 047. Längd: 91 minuter. Bäst: Sonny & Cher-partiet och finalen med ”Believe”. Sämst: Det horribelt hårdrockriffande mellanspelet ”Bang bang”.

Cher var i Stockholm för att säga hej då till sina svenska fans redan för 15 år sedan. ”Living proof: the farewell tour” var tänkt att bli hennes sista möte med den internationella publiken. I stället skulle hon fokusera på sina berömda Las Vegas-shower och kanske lite mer skådespeleri.

Men efterfrågan blev för stor så när hon i svallvågorna av sin medverkan i filmen ”Mamma Mia! Here we go again” valde att spela in ett helt album med Abba-covers, ”Dancing queen”, föll det sig så att en ny världsturné plötsligt låg bokad.

Och med tanke på vilken maffig föreställning hennes ”Here we go again tour” visar sig vara går det inte att känna sig annat än tacknämlig inför att Cherilyn Sarkisian tar en sista (?) vända till Europa.

För det är ju knappast så att den gränslöst framgångsrika 73-åringen från Kalifornien behöver pengarna.

Precis som förra gången ligger fokus på låtar från det sena 80-talet och framåt, unikt bara det för någon som varit känd artist i 55 år. Men gemensamt för Chers mest populära hits är att hon fick dem efter 40.

Ständigt uppseendeväckande stilikon har hon emellertid varit betydligt längre, och det är framför allt den delen av hennes artisteri som gör det här till en minnesvärd show.

För trots att ingen skojar bort monstruösa hits som ”Strong enough”, ”If I could turn back time” eller ”Believe” har kanske inte allt hon gjort stått emot tidens tand speciellt bra, om det nu ens alltid var så stora låtar från början.

Och även om Abba-numren, precis som mycket annat Cher har gjort, får karaokebomb-kvaliteter i en konserthall som de ofta saknar i hörlurarna, var de ju de facto bättre när Frida och Agnetha sjöng.

Men den som väljer att hänge sig åt det färgsprakande spektaklet av kreativa klädbyten, skamlös over the top-kitsch och allmän ”partaja bort vardagen”-eufori har inga som helst problem att göra sig en riktigt kul kväll.

Inte minst lyckas showen effektivt och underhållande fånga stjärnans hela långa exceptionella karriär inom musik, film och tv. Och det går givetvis inte att tycka illa om en artist som väljer att göra en av sina många entréer inridande på en mekanisk elefant.

För att vara en Friends-konsert är setet kanske oväntat kort, men å andra sidan packar Cher in mer än de flesta i sina dryga 90 minuter. Den här sortens hitspäckade discopartyn mår säkert bäst av att inte segas ut.

Och givetvis blir man ofrånkomligen ännu en gång djupt imponerad av hur tiden över huvud taget inte tycks kunna bita på den här artisten.

Någonstans verkar det smitta. Efter den här färgexplosionen med Cher känns det som att fler än jag trippar ut i oktoberkylan på ovanligt lätta ben.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik