Gyllene Tider tar bitterljuvt avsked

Uppdaterad 2019-12-10 | Publicerad 2019-08-03

KONSERT Juni, juli var redan historia och augusti bara ett barn när en 40 år lång popsommar klingade ut i västkustnatten.

Det är över nu.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Gyllene Tider
Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 54 340. Längd: 2 timmar. Bäst: ”Det hjärta som brinner” och ”Flickan i en Cole Porter-sång”. Sämst: Hade tagit vadsomhelst från, säg, ”Moderna tider” i stället för ”Tuffa tider”.


Historien om Gyllene Tider är unik. Ta bara det motstridiga faktum att bandet kan splittras trots att det egentligen inte existerar. Men jag tänker framför allt på hur Halmstadsgruppen fångat upp nya generationer fans under sitt fyra decennier sporadiska liv.

När bandet debuterade var jag inte ens född. När jag skulle åka på konfirmationsläger på Öland 1995 – tre veckor som präglades mer av första kyssen och tjuvrökning bakom knuten än Jesus och hans lärjungar – hade bandet däremot just släppt samlingen ”Halmstads pärlor”.

Nio år senare åkte jag med på bandets 25-årsjubileum, den största svenska turnén någonsin, för att intervjua medlemmarna efter elva konserter. (Till slut fanns inga vinklar kvar, vi fick göra ”ingredienserna i Per Gessles hemliga te”). Samtidigt noterade jag grupper av nya tonåringar längst fram vid kravallstaketet.

Jag står fast vid att Gyllene Tiders tre första album är oöverträffad svensk popmusik. Alla som tagit cykeln ner till city när bussen slutat gå kan flytta in i bandets treminutersvärldar. Gyllenes musik är en hyllning till dem som blev kvar i småstaden, de som västkustkollegan Linnea Henriksson så fint fångade i låten ”Halmstad”. Den enda Gyllene Tider-karaktären som faktiskt drog, Billy, gick det åt pipsvängen för. Hans liv blev ”en väska med pulver och skit”. Därför finns en fin symbolik i att ännu en Halmstadsspelning nyligen adderades som avslutning på sommarens avskedsturné – konserten på Ullevi var tidigare tänkt att bli den sista.

Några minuter efter nio traskar kvintetten chosefritt in på den stora scenen till tonerna av ”Pink Panther theme”.

– Vi tänkte kosta på oss att bli lite sentimentala och spela ganska många gamla låtar i kväll, hoppas det är okej med er, säger Per Gessle.

Eh, ja.

Publiken i den 19-gradiga sommarkvällen agerar så euforiskt som bara svenskar i shorts kan göra tre månader om året. Kvällen rymmer några ögonblick att spara i ett skrin tills sommaren går över i september. Jag tänker speciellt på den trånande popjuvelen ”Det hjärta som brinner”, en allsångssalig ”Flickan i en Cole Porter-sång” och den famlande ”När vi två blir en”.

Under en ”Kung av sand” i arenaskrud visas fotografier av tonåriga bandmedlemmar i naiva frisyrer och för stora kläder. 40 år senare spelar de med en ledighet, stolthet och glöd, som stod de kvar i Tellus Animas gamla replokal i Harplinge skola och inte på en fotbollsstadion. De har förfinat sitt sound och – trots de gulligt stylist-valda kostymerna – konserverat sin småstadscharm. Längs vägen har de lyckats bjuda in miljoner till den där lilla replokalsfesten av smala popreferenser, chips och grill.

Det är ingen liten bedrift.

När en ombytt, vitklädd Per Gessle låter det sista extranumret ”När alla vännerna gått hem” klinga ut i västkustnatten känns det bitterljuvt att det snart är över. Men jag antar att vi alla har våra egna minnen att klamra oss fast vid – av myggbett som svider, hjärtan som brinner, av Gyllene Tider.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik