En prålig lyxshow -med gruppslagsmål

Mattias Kling

Slipknot gör underhållande spektakel

Sedan sist har nio blivit sju - och utökats med två som saknar egna nummer.

Sådan sifferexcersis å ­sido, när det gäller ureffektiv spektakelmetal är Iowatruppen alltjämt en ekvation som går jämnt ut.

För en förstagångsbesökare kan det troligen te sig en smula kaotiskt. Som när Sid Wilson gör bisarra gymnastikövningar framför led-skärmen under ”Psycho­social”, då Shawn ”Clown” Crahan lufsar upp på läktaren för att accentuera avslutningsexplosionen i ”Spit it out” eller att Chris Fehn vevar med trumpinnarna mot sina bandkollegor mest hela tiden.

Välregisserat

Det ger föreställningen en illusion av spontanitet, även om inslagen är lika välregisserade som de är underhållande.

Allt kan hända-känsla

För även om det emellanåt går att sakna den skräckinjagande allt kan hända-känsla som ramade in ensemblens klubbkonserter runt millennieskiftet har den likaså lyckats förflytta sitt dysfunktionella tilltal till arenanivå utan att tappa sitt ursprungstilltal.

Därför är kollektivets första inomhuskonsert i huvudstaden sedan basisten Paul Grays bortgång 2010 en Slipknot-show som är så bra och iögonfallande som den kan vara just här och nu.

Summan är konstant

Låt vara för att det är två nya musiker på scen - ständigt i bakgrunden, strax vid sidan av strålkastarljusen - balans­gången mellan ­prålig lyx­föreställning och gruppslagsmål är underhållande och fascinerande.

Så även om sifferuppställningen saknar ett par nummer är summan tämligen konstant.

Det behöver en inte vara något större mattesnille för att begripa.

Hela showen låt för låt

1. Intro: XIX

2. Sarcastrophe

3. The heretic anthem

4. My plague

5. The devil in I

6. Psychosocial

7. The negative one

8. Three nil

9. Eyeless

10. Vermilion

11. Before I forget

12. Duality

13. Wait and bleed

14. Spit it out

15. Custer

Extranummer:

16. (sic)

17. People=shit

18. Surfacing