Frida Hyvönen

Silence is wild (pop)

Mitt i låten ”Dirty dancing” dyker årets bästa refräng upp:

”Aaah-ah-ah-haaah, aaah-ah-ah-haaah”?

Att Frida Hyvönen lånat melodin från en 43 år gammal inspelning av Righteous Brothers – ”Unchained melody” – spelar ingen roll.

Här, som en ordlös kommentar till Hyvönens berättelse om hur hon brukade dansa bort unga eftermiddagar till Kylie Minogue med en stor barndomskärlek, låter den alldeles ny. Att Frida Hyvönen ofta jämförs med artister och låtskrivare som var knutna till en av 60-talets mest framgångsrika popfabriker The Brill Building beror naturligtvis inte bara på att hon ibland smyckar sin musik med klockspel, stråkar och tamburiner.

Likt Carole King och Doc Pomus lyckas hon att skriva låtar som är så självklara att det känns som om man lyssnar och drabbas av popmusik för allra första gången.

Melodierna är lika sorgsna, oberäkneliga och hämningslösa som texterna. Man vet aldrig riktigt var de ska ta vägen. Det som binder ihop dem är Frida Hyvönens piano.

”December” är ett enkelt kabaretnummer om en abort. ”Oh Shanghai” verkar vara inspelad i pianobaren där Bill Murray och Scarlett Johanson möts i filmen ”Lost in translation”. I ”Pony” tycks hästar vara lika beroendeframkallande som knark. ”London!” är ett rakt och öppet kärleksbrev till en av världens mest överskattade huvudstäder. Och i singeln ”Enemy within” ligger en sten på havets botten och pratar om återvändsgränder.

Men det är barndomsminnet ”Dirty dancing” som vägrar släppa taget, den låt som man utan att blinka spelar 57 gånger i rad.

Mot slutet sjunger Frida att hennes livs kärlek hette Jimmy. I alla fall då, för länge sen.

Sen kommer kastanjetterna, de där som verkar fånga ljudet av ett stort hjärta som spricker.

Och musik blir inte vackrare.

Markus Larsson