Så bra var Foo Fighters på Ullevi: ”Min favoritarena i världen”

GÖTEBORG. Efter ”Best of you” drar Dave Grohl efter andan och säger med det lilla han har kvar av rösten:

”Det här är min favoritarena i världen.”

Med tanke på konserten finns det ingen anledning att misstro honom.


”Vi pratar inte om det, va?”

En bit in i konserten skakar Dave Grohl på huvudet när han minns förra gången som Foo Fighters spelade på Ullevi 2015.

De flesta vet vad vad som hände.

Men för alla som inte var där:

Grohl gjorde en halv Janne Boklöv redan i andra låten, men landade inte på skidorna. 

Dave snubblade till, försvann ner i fotodiket och slog av smalbenet.

Smällen stoppade naturligtvis inte rocken, tvärtom. Det rörde sig om ett högst tillfälligt avbrott, bokstavligt talat.

Många hann gå innan Grohl plåstrats om och bars upp på scenen igen.

De som gav upp missade hur Foo Fighters körde loss i två och halv timme till.

När Grohl inte satt och lekte muppen Animal på en stol – han behandlade sin gitarr som ett slagverk – hoppade han omkring på kryckor och skrek ”Listen up, I broke my fucking leg!” ungefär 546 gånger.

Blicken var glansig av adrenalin, smärta och bedövningsmedel.

Det var en lysande och sensationell ”I broke my fucking leg”-spelning.

Några sådana incidenter sker inte i kväll.

Som ett flames-lackat vrålåk

Trummisen Taylor Hawkins, basisten Nate Mendel, keyboardisten Rami Jaffee samt gitarristerna Chris Shiflett och Pat Smear lägger in femmans växel i inledande ”All my life” och ställer in farthållaren på, ungefär, 160 kilometer i timmen.

Det är som att titta på hur ett stort amerikanskt flames-lackat vrålåk kör i jämn och hög fart på en tre timmar lång raksträcka.

Folk som inte hyser någon större kärlek till bandets rock skulle säkert säga att det svänger lika mycket som en gaffeltruck utan ratt.

Men som Dave Grohl själv sa när han svarade på kritiken om att de alltid låter likadant:

”Vad ska vi göra då? Spela reggae?”

Exakt. Att vara endimensionella förvaltare av klassisk och traditionell rock är deras ansvar och förbannade uppgift.

Själv har jag inte lika stora problem med musiken. Inte med gaffeltruckar heller, för den delen. De kan vara rätt användbara när man, exempelvis, ska flytta en tung packlår.

De kan alla tricks

Foo Fighters har tränat på sin arenashow i över 20 år, och det märks.

De kan alla tricks, knep och klyschor som krymper avståndet mellan scenkanten och jättepublikens arma stackare längst bort.

Eller kan och kan – de älskar dem mer än de älskar Queen.

Få attackerar med samma vilda och anspråkslösa energi som Dave Grohl, denna sällsamma blandning av en djupt troende rockpastor och en dude.

Han verkar fortfarande tycka att han har världens bästa jobb. Han tar uppgiften att förvalta rockmusikens äldsta och mest grundläggande budskap, att ha kul och r o c k a runt klockan, på avundsvärt barnsligt allvar.

Det är inte svårt att föreställa sig hur 49-åringen brukade stå och sparka sönder inredningen framför spegeln hemma i pojkrummet.

Bandets covers blir ofta mer karaoke än bra. Låtmaterialet från senaste skivan ”Concrete and gold” är för det mesta betongvälling.

Och Dave Grohls röst orkar inte hela världen. Stämbanden är brända och förbrukade i höjd med extranumren.

Men det är inte de trubbigaste felskären man minns.

En parodi på rock’n’roll

Det är den dånande hyllningen till läkaren Johan Sampson, som höll Grohls fot i fixerat läge på scenen för tre år sedan, i ”Hero”. Det är den sanslösa attacken i ”All my life”, ”The pretender”, ”Walk” och ”Best of you”.

Det finns inget rutinartat med konserten. Få etablerade band är lika övertända kväll efter kväll. Och få jobbar lika hårt på att över 50 000 personer ska känna att de blir sedda, bekräftade och får uppleva något unikt.

Energin är, precis som musiken och utlevelsen, nästan en parodi på rock’n’roll.

Om Mupparna behöver ett nytt husband vet dockorna vilka de ska ringa.


BETYG LÅT FÖR LÅT

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
All my life
Efter att en ”attrap” – en falsk Dave Grohl – kommit in och trillat av scenen levererar den riktige Dave och resten av bandet en fullständigt galen version av ”All my life”.


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Learn to fly
Det här tempot brukar vanligtvis bara finnas i tecknade filmer.


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
The pretender
Det är som att Foo Fighters börjar från slutet och spelar extranumren först. Massiv och extralång version där Grohl och Chris Shiflett låter gitarrerna vandra i väg i årets mest högljudda boogiejam.


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
The sky is a neighbourhood
Den inledande magin avbryts av ansträngd och fantasilös tråkrock. Här är bandets melodier som tågen hos SJ – inställda eller försenade.


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Rope
Manglar fram som en bulldozer. I längden är dock en bulldozer roligare att lyssna på. Blir inte bättre av att allting mynnar ut i rockens värsta sjukdom: ett trumsolo.


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Sunday rain
Här är en av anledningarna till att senaste albumet ”Concrete and gold” inte är så roligt att lyssna på. Taylor Hawkins sjunger och resten av bandet leker, typ, Wings.


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
My hero
Dave Grohl tillägnar låten till svenska läkaren Johan Sampson som höll hans fot i fixerat läge förra gången på Ullevi. En smått sanslös hyllning. Sällan har nog en läkare fått lika mycket kärlek för att ha räddat, ehm, en konsert.


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
These days
Det här försvinner nästan mellan ”My hero” och en stor...


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Walk
... turbinmotor av rock.


Bandintroduktion
Snuttar från följande låtar spelas: Queens ”Another one bites the dust”, en mash-up mellan Van Halens ”Jump” och John Lennons ”Imagine” och Ramones ”Blitzkrieg bop”.


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Under pressure
Jublet när Dave Grohl sätter sig bakom trummorna och drar av introt till ”Smells like teen spirit”. Sedan leker Taylor Hawkins Freddie Mercury i Queen-klassiker. Underhållande arenakaraoke. Men ingen ska helst sjunga Bowies rader, allra minst Dave Grohl.


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Monkey wrench
Foo Fighters plockar fram en av sina största skiftnycklar och skruvar upp rocken till elva igen.


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Wheels
Det närmaste Foo kommer någon form av countryrock i kväll. Låtens budskap? Att livet kan bli jobbigt när hjulen landar på marken. En flygrädd person håller knappast med.


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Breakout
Finns nog bara ett band som kan limma ihop två motsatser, arenarock och punk, lika framgångsrikt.


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
The line
Mer från ”Concrete and gold”? Nu? Ok. Så här låter det när någon häller en hink isvatten över en upphettad stämning.


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Dirty water
Ännu mer från ”Concrete and gold”? Ok, nu räcker det. Mer betong än guld.


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Run
Och en till från ”Concrete and gold”. Växer flera meter live, från ingenting till... någonting.


Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus
Best of you
Före konserten kom rapporter om att Dave Grohl hade problem med rösten. Här börjar det märkas på allvar. Det låter som att han har grus i käften. Eller råkat dricka ett glas dålig black metal. Men det spelar ingen roll. Det är publikens låt ändå.


Extranummer


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Times like these
Inspirationen och intensiteten från "Best of you” spiller över hit.


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Generator
Rocken har sitt pris. Här börjar orken och energin att mattas.


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Everlong
Grohl kramar ur sig de allra sista han har kvar av sin röst.


Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln