Sångaren sätter sig på huk, sen bryter han ihop

Uppdaterad 2015-07-03 | Publicerad 2015-06-30

Mattias Kling om katastrofen på Roskilde

Det jag minns starkast är skräcken i Eddie Vedders blick.

När jag 15 år senare sluter ögonen och tänker på natten mellan den 30 juni och 1 juli 2000 och regnets stilla smekning mot kinderna, leran, ­doften av utslagen ­Tuborg, paniken, det ­slutar ändå alltid där.

Pearl Jams sångare ­sitter på huk och tittar in i publiken. Sorgen förvrider hans ­ansikte till en grinande mask. Uppgivenheten över att det kunde gå så snett. Så förbannat och ­fruktansvärt illa.

Samtidigt bärs nio döda kroppar över kravallstaketet.

”And the meanings that get left behind

All the innocents lost at one time

We’re all different ­behind the eyes

There’s no need to hide”

Fram till strax före midnatt var fredagen den 30 juni en ganska så vanlig dag på festivalen. Låt vara för att det regnade, men det var inget konstigt.

Hundratusen själar och kroppar möttes för att festa, älska, dansa och skratta tillsammans. Kanske se Muse, Kent, Iron Maiden, Nine Inch Nails eller The Cure.

Oavsett vilket, det här var årets party.

Så fel vi hade.

”The ocean is full ’cause everyone’s crying

The full moon is looking for friends at hightide

The sorrow grows bigger when the sorrow’s ­denied”

Jag hade tyngre skäl än Pearl Jam för att åka till Roskilde, men på festival gäller det ju att se band som annars kanske inte skulle passera nät­hinnorna, tjuvsmaka lite på andras musikupp­levelser, kanske få nya influenser och oväntade kickar.

Därför drog jag och mitt gäng oss mot orange scen den där sena söndagskvällen. Blöta och aningen druckna, men ändå med glädje och pepp i hågen. Dessutom hade jag fler vänner som befann sig på området, och när jag med sms kom i kontakt med dem ­började jag sicksacka mig fram igenom folkmassan som trängdes under Pearl Jams första låtar för att möta dem på ­högersidan av publik­havet.

Det var ungefär då jag begrep att något var fel.

Under inledningen av konserten hade Eddie Vedder och hans kollegor vid upprepade till­fällen uppmanat åhörarna att backa. Hotat att avbryta konserten om de inte slutade trycka framåt. Bönat och uppmanat.

Men så var det för sent.

Sångaren sätter sig på huk och bryter ihop när det går upp för honom exakt vad som har hänt och rusar av scenen med tårarna sprutande ur ögonen.

Ungefär där och då ringde jag ­hemmaredaktionen och sa att något väldigt dåligt hade hänt på Ros­kilde.

”I can’t be free with what’s locked inside of me

If there was a key, you took it in your hand

There’s no wrong or right, but i’m sure there’s good and bad

The questions linger overhead”

Jag höll emot länge. Försökte finna mig i den bisarra situationen att befinna mig i något som kan beskrivas som ett känslomässigt katastrofområde, svalde tårarna. Dränkte dem i ännu en Tuborg och lät tankarna bero till natten, då jag låg sömnlös och stirrade i tälttaket medan mitt sällskap sov.

Det höll ända till svensk mark.

Väl hemma – på rätt mobilnät – strömmade sms in från familj och vänner som undrade om jag var okej. Om jag hade sett något. Hur jag egentligen mådde.

Ett av dem var från en dåvarande kollega. Det var lämnat 02.32 natten mot lördag, och jag ­hörde på hennes röst att hon var orolig bortom tröst.

– Hej, det är Kicki. Jag hörde precis vad som har hänt … hoppas att du lever.

Då kom tårarna. Och jag grät ihopkrupen i fosterställning på ­toaletten vid bagage­utlämningen på Arlanda.

”It’s an art to live with pain, mix the light into grey

Lost 9 friends we’ll ­never know, two years ago today

And if our lives became too long, would it add to our regret?”

Fotnot: Textraderna ovan är hämtade från Pearl Jams ­album ”Riot act”, som släpptes två år efter tragedin på ­Roskildefestivalen.