Musiken är gravsvart

Markus Larsson

helskärm

GÖTEBORG. Jimi Hendrix eldade upp sina gitarrer.

Keith Moon bankade sina trummor i småbitar

Medan sångaren i The National inte ens lyckas bryta av sitt stativ.

The National är ofta en sorts antites till den klassiska rockens utlevelse och dramaturgi.

De står, både vad gäller utseende och presentation, i bjärt kontrast till Iggy Pop.

På festivaler försöker många band och artister på de största scenerna att få folk att hoppa och tjuta och veva på armarna som om de inte brydde sig.

Domedagsblås

The National börjar med en ballad.

Och där andra band och artister brukar avsluta med sin största hit från förr rundar den Brooklyn-baserade kvintetten från Ohio av med inledningsspåret från sitt senaste album ”High violet”.

Ändå får de, utan större problem, publiken att sjunga allsång om att äta sin partners hjärna.

Musiken, som live får förstärkning av domedagsblås, är gravsvart. Det är som om nån draperat Lambchops lågmälda americana och Joy Division under samma svarta svepning. Det går lika bra att kalla The National för en amerikansk version av Kent.

Bättre inomhus

För att understryka allvaret knäpper Matt Berninger händerna över mikrofonen och sjunger med slutna ögon i varje låt. Det ser ut som att han ber.

Musiken blir aldrig så hotfull och nervladdad som den kanske förtjänar. Inte här. The National fungerar bättre inomhus.

Och enda gången som gruppen försöker sig på en rockklyscha – skada rekvisitan – slutar det, trots stora ansträngningar, med att Matt Berningar ger upp.

Han monterar lugnt ihop stativet i stället.