Prickskjuter tonårshjärtan

Per Magnusson

One Direction visar att musik inte blir mer på riktigt än så här

One Direction är pop i sin puraste och mest ­pastellfärgade form. Varje sång kommer med fonden av trettio tusen hyperventilerande tonårsflickor.

Konserten är lika mysig som mjukglass.

”Några av våra bästa sånger har skrivits och ­spelats in i den här staden”, säger Niall Horan iförd en svensk fotbollströja strax innan den sista sången ”What makes you beautiful” fyras av i ett ballonghav. Den är, precis som kvällens ­första extranummer, ­skriven av svenskarna Rami Yacoub och Carl Falk.

Ekar tomt

När ”Take me home tour” mellanlandar i Europa är det knappast första gången det brittiska popfenomenet befinner sig i Sverige. Men det är deras första riktiga konsert här och förväntan kan mätas i decibel redan när Beyoncés ”Single lad­ies (Put a ring on it) spelas i högtalarna.

På herrtoaletten, däremot, ekar det tomt på ett sätt som jag misstänker att det inte gjorde på Bruce Springsteen. Det är manstomt på Friends arena, bortsett från den tillfälliga pappan längst uppe på läktaren och den vilsna pojken i publikhavet.

Stolarna på ståplatssektionen och den unisona tinnitus-ton som fullständigt dränker öppningen ”Up all night” ger känslan av en Beatlemania för 2013.

One Direction verkar i rakt nedstigande led från The Monkees, New Kids On The Block och Backstreet Boys. Men i motsats till nittiotalets pojkband dansar de lika gärna som brittiska fotbollskillar på poolparty i Magaluf. I stället spankulerar de omkring på scenen, kliar sig på ­magen och vinkar till fansen. Den flyende frisyren Harry Styles behöver bara säga ”Vi älskar köttbullar” för att vinna ljudliga ovationer.

Publiken lyfter konserten. De sånger som inte riktigt håller måttet på bandets två album bärs av allsången. Och säg de ögon som inte vattnas av att se de ”1D”-tuschmålade flickorna, sjungandes storögt till ­varje textrad mellan popcorn-tuggorna.

Ett hav av mobiler

Lika hypnotiserande är det att se havet av röda glowsticks och telefoner vaja fram och tillbaka i ”Little things”, en rörande tonårsbetraktelse på temat om vad som gör en person speciell.

One Directions pophits prickskjuter tonårshjärtan, fortfarande förmögna att känna så stora, översvallande känslor att det inte finns plats för teorier om musik. Mer på riktigt än så blir det inte.

Konserten – låt för låt

Up all night

”Katy Perry’s on replay”. Låten vill inget hellre än att vara ”Teenage dream”. Och dränks i lätet ”iiiiiihhh!”

I would

Versen lånar oskyggt från Drakes och Rihannas ”­Take care”. Musiken fortsätter att föra en ojämn kamp mot publikens höga tinnitus-ton.

Heart attack

Mer Katy Perry-pop med hubbabubba-smak. ­Refrängen är så gullig att Hanson-bröderna framstår som farliga i jäm­förelse.

More than this

Kvällens första smäktande ballad. Pur mascara-stänkt elevkalender-poesi.

Loved you first

Får det lov att vara ett stycke New Radicals-rock i midtempo? Jamen tack gärna.

One thing

Sluter pojkbandscirkeln och lånar värdigt från Backstreet Boys ”I want it that way”.

C’mon, c’mon

Låten påminner lite för mycket om den svenska sång- och dansmannen Danny för att det ska ­kännas riktigt bra. Men man kan alltid vila ögonen på Big Ben-bilderna i bakgrunden.

Change my mind

Bandet svävar över publiken och landar på en liten scen i mitten av arenan.

One way or another ­(Teenage kicks)

Kvintettens välgörenhets-medley mellan Blondie och The Undertones ­framförs på en liten scen med klubb-belysning men är lika poänglös som en ­fabrikssliten punk-t-shirt från Topshop.

Last first kiss

One Direction utgör ett tämligen oskuldsfullt alternativ till den porrifierade samtida popen, men med textraden ”I want to be the first to take it all the way” får de kinder att rodna och föräldrar att harkla sig.

Moments

Söt som en hundvalp.

Back for you

Hooken i refrängen stinker av svensk kvalitet och popduon Yacoub och Falk.

Summer love

Ett lägerelds-moment. Ledsna pojkar med gitarr sjunger stämsång tillsammans.

Over again

Den här typen av singer/songwriter-rim gör Harry Styles beryktade exflickvän Taylor Swift betydligt bättre.

Little things

Kvällens mest rörande stund.

Teenage dirtbag

De kan välja och vraka ur rockhistorien? Och de ­väljer att tolka Wheatus?

Rock me

”Do you remember ­summer of 09?”. Hm. ­Nostalgi klär inte 19-åriga pojkband.

She’s not afraid

Lånar groovet från Outcasts ”Hey ya” och ­refrängen från slutscenen i valfri amerikansk college­film.

Kiss You

Ännu ett stycke kvalitetsrefräng tillverkad av ­Yacoub och Falk. Komplett med konfetti.

ExtranummeR

Live while we’re young

Ja, riffet rippar The Clash. Men vad gör det när sången framkallar lika mycket endorfiner som London maraton. Scenrekvisita: svensk fotbollströja och blågul fana.

What makes you ­beautiful

En alldeles magisk pophit.