Benningtons död känns så onödig
Jag börjar bli väldigt trött på att skriva den här meningen:
Det här kom som en chock.
Men få konstateranden känns mindre rimliga just nu.
Chester Benningtons död, vid blott 41 år, känns så onödig och fel att ord inte har någon betydelse.
Vi har på något sätt fått börja vänja oss vid det här nu. Att dödsbuden gällande storstjärnor kablas ut via nätet, vissa mer chockerande och omtumlande än andra, men också med en regelbundenhet som börjar kännas rent av löjlig.
För nog var det ingen som väntade sig att de morgonen den 18 maj i år skulle nås av nyheten av Chris Cornell, sångare i Soundgarden, hade avlidit bara timmar efter att han stod på scen med sitt band i Detroit, Michigan.
Och lika omskakande känns det i dag att konstatera att Linkin Parks frontman Chester Bennington hittats död i Los Angeles.
Såg honom för tre veckor sedan
Det var ju ändå bara tre veckor sen jag såg honom, livs levande och till synes i god form. För när 41-åringen och hans band framträdde som dragplåster på Bråvallafestivalens torsdagkväll var det just sångarens insatser jag valde att lyfta fram och utnämna till ett av konsertens stora trumfkort.
Det är blott 21 dagar sedan. En blinkning i tidens ögonvrå, lika hastig som den mest perifera av tankar.
Ändå är det här punkten sätts för en av rockvärldens största karriärer under 2000-talet. För, ensemblens musikaliska brister och förvirring till trots, Linkin Park kan mycket väl vara ett av de sista banden inom den lite hårdare skolan som uppnår en sån status som de gjorde med debutalbumet ”Hybrid theory” (2000).
Debuten blev en sensation
Med ett närmast perfekt giftermål mellan det hittänk Def Leppard hade på ”Hysteria” och de mullrande desperationstonerna från exempelvis Korn blev sextettens debutgiv en sensation – både på försäljningslistorna och när det gäller genomgående högkvalitativ låtklass.
Skivan har sålt över elva miljoner enbart i combons hemland och ynglat av sig genreevergreens likt ”One step closer”, ”Papercut”, ”In the end”, ”Points of authority” och – inte minst – det kusliga ångestskriket ”Crawling”.
Vid sidan av denna supersuccé kämpade Bennington mot helt andra utmaningar. Han har aldrig gjort någon hemlighet att han sedan tonåren kämpat mot drog- och alkoholmissbruk.
Han har öppnat upp om att han använt sig av såväl crack som metamfetamin, problem som blev så allvarliga att hans bandmedlemmar tvingades konfrontera honom för att tvinga honom att bli nykter.
Hade fru och sex barn
Nu talar rapporter från bland andra TMZ om att han, precis som Chris Cornell, har tagit sitt liv. En tragedi för miljontals fans världen över – fullkomligt förödande för hans fru och sammanlagt sex barn.
Huruvida uppgifterna om självmord är sanna får utredningen utvisa, men med tanke på källans trovärdighet vid tidigare dödsfall inom kändisvärlden pekar mycket ditåt. Något som också gör det hela etter värre, då hans anhöriga tvingas bära det med sig resten av sina liv.
Det är en chock för oss som har följt karriären på avstånd, en fullkomligt förödande tragedi för de som stod honom närmare.
Ett faktum som gör det hela ännu mer onödigt och bedrövligt.