Han dricker en vinare och en kvarting – före varje spelning

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-07

De levde som om varje dag var den sista.

Men döden hann ikapp Broder Daniel.

Nu går ett av Sveriges mest mytomspunna band i graven.

En tidig morgon i mitten av maj 1998 kallas polis till ett hotell i Malmö. Flera gäster har klagat på ett högljutt sällskap som aldrig tycks vilja sätta stopp för efterfesten.

När patrullen öppnar dörren möts de av totalt kaos.

Ett stort hål har slagits upp i taket, någon har sprutat lim över mattan och toaletten är fullproppad med bråte. Golvet i korridoren är täckt av piller och paljetter.

Mitt i röran ligger fem omtöcknade musiker i 20-årsåldern.

Några av dem är ritade med streck i ansiktet. Det påminner om krigsmålningar.

Indiebandet Broder Daniel är några månader från sitt stora genombrott.

Det är disigt utanför Samskolan i Göteborg och Henrik Berggren mår dåligt. Han är 14 år, känd av killarna i korridoren för sitt destruktiva beteende och för att klä sig i slokhatt med blommor i brättet.

Ett freak på privatskola.

Hängde vid en gammal maskin

Han fascineras av maskiner och tillbringar gärna rasterna vid den gamla spårvagnsrengöraren som står på skolgården. ”Maskinur”, kallar han den.

– Han var besatt av tanken att asfaltera ner alla, har vännen Håkan Hellström berättat.

Men den här dagen, någon gång under 1988, har den unge drömmaren hittat en utväg. En flykt från den poänglöshet han upplever med i stort sett allt han tar sig för. Henrik Berggren stegar fram till vännen Daniel Gilbert och frågar:

– Det där med att starta en grupp, är du allvarlig med det?

Året efter gör Broder Daniel sina första framträdanden i hemstaden Göteborg.

Stal och kraschade bilar

Mottot är uttalat redan från start: Broder Daniel ska stå ut från dimman. Ingen som ser bandet ska tycka att de sett något vanligt.Spelningarna är tumultartade. Instrument slås sönder, flaskor flyger i luften och sångaren Henrik Berggren dansar ofta barfota, blödande av glasskärvorna.

I logerna laddar medlemmarna med alkohol. Henrik Berggren dricker en flaska vin och en kvarting sprit – inför varje spelning.

Destruktiviteten följer också bandet utanför scenen. Skyltfönster slås sönder med brännbollsträn. En Pressbyrå möter samma öde. Då och då stjäl medlemmarna även en bil bara för att en kort stund senare köra ner den i ett dike.

Det är en revolt. Ett långfinger mot ett konventionellt samhälle. Ett förakt mot att följa de vanliga normerna.

Alltid rädd för misshandel

Under början av 90-talet utvecklas Broder Daniel starkt musikaliskt. Frontmannen Henrik Berggren börjar också laborera med sitt utseende. Han bär sjömanskostym och sminkar sig svart. Under ögonen limmar han fast små guldstjärnor: ”En symbol för min romantiska läggning”.

Broder Daniel bygger snabbt en publik och när debuten ”Saturday night engine” släpps, 1995, delas deras lyssnare i två läger.

De som älskar. Och de som hatar.

Samtidigt som Henrik Berggren ses som en svartklädd Messias och tusentals unga svenskar smyckar sig med guldstjärnor känner sig den unge sångaren utsatt.

– Jag fick vara rädd på stan, konstant. Det fanns alltid risk för att få stryk. Och det var alltid problem, säger Henrik Berggren i dag.

Efter debuten åker Broder Daniel ut på sin första riktiga turné.

Ännu en gång är målet att bränna så många som skepp som möjligt.

Helst på en gång.

Tjejerna skrek – stjärnan spydde

– Östersund var droppen. När jag kom till logen stod en tjej utanför och skrek ”Är Henrik här? Han är det vackraste som finns!” Vi letade upp honom och då stod han och spydde på golvet i logen, har Daniel Gilbert berättat i musiktidningen Sonic.

Senare samma år lämnar Gilbert bandet på grund av interna stridigheter och ersätts av Theodor Jensen.

Med ny basist spelar Broder Daniel snabbt in en självbetitlad uppföljare och ger sig ut på ny turné. I en intervju med Sonic

berättar medlemmarna om en tillvaro fylld med kopiösa mängder sprit och droger.

– Periodvis har det varit mycket knark. Men det är alltid spriten som gett oss problem. Väldigt tidigt tröttnade vi på att hålla på som vi gjorde. Vi var ense om att det måste bli en ändring, men det gick bara inte, berättar Henrik Berggren i intervjun.

Vid vad som omtalas som Broder Daniels sista kaoskonsert, Emmabodafestivalen 1997, är gitarristen Anders Göthberg så illa åtgången att han tvingas bäras upp på scen, vissa tror att han brutit ett ben.

Håkan Hellström gör comeback

När musiken väl drar i gång spelar trummisen Lars Malmros konstant i otakt och Henrik Berggren skriker till publiken: ”Ni vet fan ingenting om oss!” Vid två tillfällen faller han handlöst ned på marken.

När bandet klivit av scenen rinner tårarna ner för gitarristen Johan Neckvalls kinder.

Han blir ännu en i raden att lämna Broder Daniel och ersätts av tidigare medlemmen Håkan Hellström, som trots avrådande röster ser sin chans att komma tillbaka till bandet han övergav redan 1995.

I april 1998 släpps ”Broder Daniel forever”, album nummer tre.

Henrik Berggrens texter är mörkare än någonsin och på singeln ”I’ll be gone” förutser den 23-årige sångaren sin egen bortgång, ”I’m not made to last, I will soon be gone”.

Några månader senare är han och Broder Daniel större än någonsin.

Moodysson valde tre låtar

Efter att ha regisserat två av gruppens videor beslutar sig debuterande långfilmsregissören Lukas Moodysson för att ta med tre Broder Daniel-låtar i sin film ”Fucking Åmål”. Filmen gör succé och bandet bokas upp för ytterligare ett och halvt år av turnerande. Men i juni 1999 kastar de in handduken.

– Det blev en vardag att vara i ickevardagen. Vi ställde in de sista spelningarna och sen ringde vi inte varandra på något år. Det var helt tyst, har Lars Malmros berättat för SVT.

I ekot av det fallna monstret väljer två av bandets medlemmar att utforska sina egna musikaliska vägar. Men medan Håkan Hellström hyllas av Sveriges kritikerkår, och Theodor Jensen vinner en Grammis för sitt projekt The Plan, tycks Broder Daniel som helhet vara borta.

Ett framträdande med låten ”Shoreline”, i TV 4:s program ”Sen kväll med Luuk”, är länge det enda fansen får nöja sig med.

– Vi tvekade mycket på om vi verkligen skulle komma tillbaka. Jag mådde inte speciellt bra den perioden. Jag kände mig socialt isolerad, var inte på väg någonstans och kände som att jag levde i ett konstigt vakuum, säger Henrik Berggren i dag.

Först 2003 återvänder Broder Daniel med sitt fjärde och sista studioalbum, ”Cruel Town”. Och i augusti 2005 avslutas ännu en turné inför hemmapublik på Bananpiren i Göteborg.

Inom bandet diskuteras att detta kan vara den sista spelningen någonsin. Men så blir det inte.

Söndagen den 30 mars i år får Henrik Berggren ett telefonsamtal från Theodor Jensen. Broder Daniels gitarrist Anders Göthberg har tagit sitt liv.

Farväl till fansen

Kort efter dödsbudet annonserar bandet om en hyllningskonsert.

– Det blir en hyllning till Anders, och ett farväl till våra fans, säger Henrik Berggren.

I morgon kliver han tillsammans med Theodor Jensen och Lars Malmros, samt två inplockade musiker, upp på en scen på Way Out West-festivalen i Göteborg och sätter punkt för Broder Daniels historia.

En berättelse kantad av piller och paljetter.

Men också en berättelse om utanförskap, vänskap och en omvärld som tvingades att lyssna.

En strid för att inte behöva passa in.

Henrik Berggren låter upprymd när han säger:

– Det känns som det har varit en kamp sedan dag ett. En lång kamp som vi vann i slutet. Ingen totalseger, men ändock en seger.

Följ ämnen i artikeln