Princes stora och lila mästerverk fyller 33
...och nya boxen är värd högsta betyg
I dag är det exakt 33 år sedan ”Purple rain” släpptes.
Albumet gjorde inte bara Prince till ikon.
Musiken var så bra att den tog patent på en färg.
Ingen är perfekt.
Vissa försöker bara vara det.
Och frågan är om någon har tagit den omöjliga uppgiften på större allvar än Prince.
Den gudabenådade talangen. Geniet. Den overkliga totalartisten. Fler än jag har gjort misstaget att beskriva Prince som en supermänniska från en högre sfär.
Allt det passade givetvis in på Prince. Han ägnade hela sitt liv åt sin egen mytbildning. På 80-talet ville han, precis som Madonna och Michael Jackson, skapa en ouppnåelig popstjärna, någon som publiken dyrkade på långt avstånd, någon som de själva bara kunde drömma att vara eller bli.
Det finns mycket scenrök som döljer den verkliga anledningen till alla mästerverk som Prince skrev och släppte – den maniska arbetsdisciplinen.
Talang, ambition, ett hänsynslöst ego och arbete, arbete, arbete. Framför allt det senare bygger framgångsrika popkarriärer.
I texthäftet till nya ”Purple rain”-boxen skriver ljudteknikern Susan Rogers om inspelningarna av Princes genombrott och populäraste album. Hon berättar om ändlösa sessioner som pågick dygnet runt.
Under ”Purple rain”-eran kunde en arbetsdag enligt Susan Rodgers bestå av ett fyra timmar långt soundcheck, en tre timmar lång arenashow och, för att runda av det, en sexton timmar lång sittning i studion.
Även Wendy Melvoin från Wendy & Lisa, som under de åren spelade gitarr i Princes kompband The Revolution, har i intervjuer vittnat om hur hon brukade lägga sig med bultande hjärta. Telefonen kunde ringa när som helst.
Det var alltid Prince. Han hade en funkig idé eller ny låt som han behövde prata om eller spela in direkt. Var klockan tre på natten? Äh, skit samma. Sömnbrist ingick i kontraktet.
Kreativitet är som kondition. Förbannelsen är att den kan försvagas eller försvinna om man inte tränar regelbundet. 1984 verkade Prince vilja springa maratonlopp efter maratonlopp i samma tempo som hundrameterslöparna störtar upp ur startblocken, som om han var rädd för att idéerna och energin skulle ta slut.
Hur den omänskliga arbetsbördan och ofattbara kraven påverkade honom fysiskt och mentalt är det ingen som vet.
Resultatet går däremot att lyssna på, om och om igen.
Den sökande, excentriska och utmanande scenartisten som ville vara två steg före alla andra
”Purple rain” från 1984 innehåller några av hans allra bästa låtar. Nio stycken, för att vara exakt.
Låtarna visar upp två sidor av Prince.
”Let’s go crazy”, ”Take me with U”, ”When doves cry”, ”I would die 4 U” och ”Purple rain” är popsinglarna som gjorde honom till en av världens största stjärnor.
Sexbomben ”Darling Nikki”, den gastkramande balladen ”The beautiful ones”, synthfunkiga ”Computer blue” och det lyckliga funkpoppiga jammet ”Baby I’m a star” representerar i sin tur den sökande, excentriska och utmanande scenartisten som ville vara två steg före alla andra.
Filmen med samma namn, där Prince spelar den kämpande och komplicerade musikern The Kid som kommer från ett våldsamt hem, var på sin höjd en rörande b-rulle. Men musiken är fortfarande en enorm neonskylt där lamporna lyser med så många watt att det mesta jämförelsevis blir blöta tändstickor.
Prince skulle tre år senare släppa ett ännu bättre album, ”Sign 'O' the times”, men han gjorde aldrig något som balanserade mellan experimentell soul och topplistorna på ett mer framgångsrikt sätt. ”Purple rain” är hans ”Ziggy Stardust And The Spiders From Mars”, hans ”Rumours”, hans ”Blue”, hans ”Tapestry” och hans ”Thriller”.
Nya återutgåvan och boxen innehåller en remastrad version av originalalbumet, en skiva med b-sidor och nedkortade sjutumsmixar och en skiva med tidigare outgivna rariteter från Princes mytomspunna låtvalv.
Prince missade inte en hit. Kvalitetskontrollen var uppenbarligen rigorös. Det blir tydligt när man lyssnar på det outgivna materialet. Inget överglänser låtarna som till slut hamnade på ”Purple rain”. Och b-sidorna, där ”Another lonely Christmas” är den självklara stjärnan på toppen av granen, är ofta makalösa men sedan länge väldokumenterade.
Boxens behållning är dvd:n med en fantastisk konsert från Syracuse, den 30 mars 1985.
Materialet, många bootleg-klipp har tidigare cirkulerat på Youtube, fångar en artist som försöker lägga hela världen under sina höga klackar. Och i The Revolution har han sitt drömband, en grupp som förenade rockbandet Fleetwood Mac med de kosmiska funkäventyren i Sly And The Family Stone.
Han hotade att bötfälla alla som missade minsta hornstöt
Det var kanske enda gången som alla som medverkande gnistrade lika mycket som Prince själv. Trummisen och slagverkaren Bobby Z har sagt att The Revolution var Princes sista riktiga band, och han kan mycket väl ha rätt.
Showen innehåller en kollektiv och gemensam framåtrörelse där alla har sina tydliga roller. Det är ett popband som improviserar fritt i stunden. ”Baby I’m a star” och ”Purple rain” kunde vara över 20 minuter långa på scen. Det är också ett rockband med synkroniserad soulkoreografi.
Prince ville till och med att trummisen skulle stå upp och röra på sig. Och han hotade att bötfälla alla som missade minsta hornstöt. Ett misstag, som att någon inte slog av musiken i rätt ögonblick när Prince släppte en näsduk i golvet, kostade 500 dollar och drogs från musikernas gage.
Den extrema och utmattande perfektionismen märks överallt.
I en intervju med LA Weekly i år trodde två av fixstjärnorna i The Revolution, Lisa Coleman och Wendy Melvoin, att Princes image och fasad som superartist bidrog till hans död i april i fjol.
Skulle Prince kunna gå ut med att han hade fruktansvärda problem med höften, att han var drogberoende, att han hade jävligt ont och behövde hjälp?
”Någon som honom skulle aldrig göra det, någonsin”, säger Wendy Melvoin.
Det är titelspåret som blir kvar. Människor kommer att sjunga ”Purple rain” långt efter att allt annat som Prince gjorde har glömts bort.
Prince släpper garden, drar efter andan och bara sjunger rakt från hjärtat
Det mesta som Prince släppte med The Revolution skapade han solo. Han byggde låtarna utifrån trummaskinen Linn LM-1. Men till titelspåret ”Purple rain”, en countryballad som växte och utvecklades till arenamurbräcka, bidrog samtliga medlemmar. Den slutgiltiga versionen som hörs på skivan spelades in live på klubben First Avenue i Minneapolis, den 3 augusti 1983.
I ”Purple rain” är det som att Prince släpper garden, drar efter andan och bara sjunger rakt från hjärtat. Det låter som om han ber sitt band och alla som lyssnat på honom om förlåtelse:
"I never meant to cause you any sorrow, I never meant to cause you any pain”
Och redan från början, långt innan låten blivit allmän egendom, hade publiken en aktiv roll i balladens dynamik och utformning.
Här stiger den gudabenådade talangen, den ouppnåeliga popstjärnan, den overkliga totalartisten och geniet, ner till åskådarplats. Efter gitarrsolot sträcker han ut mikrofonen och ber om hjälp i en ordlös melodi som alla kan utantill i dag, den som har burit Princes karriär på sina axlar sedan 1984:
”Woo-hoo-hoo-hoooo...”
Jag fick uppleva ”Purple rain” live flera gånger.
Det kändes alltid som att få sjunga med någon som var lika sårbar som en själv.
