Du kan inte hindra min och farsans lek, covid
Jag har inte träffat mina föräldrar på över 14 månader.
De är på olika platser i Sverige och jag är i Australien. Här blir jag kvar tills allting ordnat sig.
Morsan och jag har ofta långa samtal, där vi snackar om allt mellan himmel och nordöstra Skåne.
Min far däremot. Han har alltid varit mindre snack, mer lek.
Det var förstås han som indoktrinerade mig i varenda bollsport som finns.
Det var också han som, av en slump, fick mig att bli en tv-spelsnörd.
Under ett besök på Kolmårdens djurpark hittade jag ett Nintendo 64 i hotellets uppehållsrum. Tv-spelsoskulden var förlorad. En ny hobby var vunnen. Sen, den vintern, fick jag konsolen i julklapp.
De första åren spelade vi ihop om kvällarna. Jag styrde Link och han fick översätta allt i “Zelda: Ocarina of time”.
Sedan dess har jag spelat vidare och lagt ner oändligt med tid i otaliga spel.
På senare år har min far också funnit mer tid för intresset.
I omgångar har han åkt in till Elgiganten i Växjö för att köpa hem olika konsoler. Först Wii. Sen Wii U. Nu Switch. Nintendo trogen.
Varje gång jag besöker honom spelar vi ihop i tv-rummet på ovanvåningen. När det inte är Premier League på tv, förstås.
Han är rätt duktig på Mario Kart. Trots min vänligt menade konstruktiva kritik vägrar han dock lära sig att sladda i kurvorna. Och vi kör aldrig med en motorvolym på över 50 CC, för då blir han yr.
Men i ”Top Spin”, tennisspelet där man lirar med kontrollerna som de vore rack, är han grym. I varje vätskepaus (iskall Mariestad) konstateras det alltid att han ”är helt svett”. Det blir väl så när man dominerar. Åh, vilka minnen.
Nu har vi som sagt inte kunnat leka ihop som vanligt på ett bra tag. En halv värld mellan oss och en världsomfattande pandemi sätter lite stopp för det.
Men häromveckan lade jag också vantarna på ett Switch. Gamla roller var ombytta när jag guidade honom genom den engelska online-menyn över ett samtal.
Sen var vi där. Våra öl stod 1 500 mil ifrån varandra. Men vi var på samma startlinje i Mario Kart.
Vi körde två Grand prix. Sen ringde han upp.
“Skitroligt, Leo! Men jag måste ta en paus. Vi får spela mer en annan dag”.
Efteråt kom jag på att vi hade kört på 100 CC. Stackarn.
Men nog tror jag att det var värt hans yrsel. I dessa allvarliga tider får vi inte glömma bort att leka. Det går att vara nära varandra även om det inte är fysiskt möjligt.
En virtuell verklighet är också en verklighet. Åtminstone för oss.